Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

MIN FARMOR HILDAS MEMOARER!


Del 1

 

Jag var 5 år då jag började Söndagsskolan och vi samlade in en slant i bössa som skulle gå till Hedmissionen Lappland, alltså var Sverige fortfarande ett uland. Det sägs så ofta ”den gamla goda tiden”, men det skulle heta ”den gamla onda tiden” för det var få som rådde om det mesta av Sveriges guld och inte arbetarklassen. Dom hade det mycket fattigt, för det mesta var det stora barnfamiljer, dåliga bostäder, det kunde bo en 8-10 personer i en liten enrumslägenhet, och dassen på gården. Ibland kunde det ändå vara så att varje lägenhet hade en nyckel till dasset. Men flera familjer kunde få ha samma dass o det skurades o gjordes rent efter överenskommelse. Likaså delades städningen i förstugor o trappuppgångar upp mellan hyresgästerna.
Värst hade ändå statarna det, usla dåliga bostäder fulla med råttor o ohyra. Man såg också ofta på landsbygden när statarna flyttade så dåligt med möbler dom hade o med barnen uppsatta på möbellasset. Statarnas kvinnor måste handmjölka korna så att dom ofta fick reumatism i armarna.
Så fanns torparna, men dom hade det lite bättre. Dom hade ett litet jordbruk med en gris o en eller ett par kor o en liten häst. Torparna hade vissa dagar o timmar då dom skulle arbeta på herrgården. Ibland kunde det hända att torparna kunde få köpa sin lilla torpargård. Det gjorde min morfar. Men min farfar hade ägt en stor gård med stora områden till men som vi vet var det mycket sandfält som inte var uppodlade på den tiden. Det blev i sinom tid, flera år efter farfar var borta, 54 hemman på det han hade ägt. Jag har inget minne av min farfar, han dog redan på 1880-talet.
Min mor var torpardotter men min far kom från den stora lantgården. På den tiden var det föräldrarna, särskilt på landsbygden som bestämde vem barnen skulle gifta sig med o ville dom inte lyda föräldrarna utan hade förälskat sig i en pojke eller flicka kunde föräldrarna då göra barnen arvlösa. Så hände det med mina föräldrar. Mor var fattig torpardotter o far rik bondson. Dom såg bra ut båda mina föräldrar. Farfar dog något år efter mina föräldrar gift sig, men hade säkert ändrat testamentet om han fått leva några år till. Farmor tyckte mycket om min mor o efter henne fick far ärva en hel del pengar. Hon vistaddes sina sista år hos mina föräldrar, men det var innan jag fanns till. Mina äldsta syskon har berättat om dom här händelserna.
Det var mycket svårt för en gammal arbetare som inte tjänat mer än 1,50-2 kronor om dagen att lägga undan något för äldre dagar o då återstod bara fattighuset o det var en svår inrättning på den tiden. Det fanns celler för dom som mist förståndet o så de gamla. Kvinnorna bodde för sig med många i samma rum. Männen bodde för sig likadant. Det kändes säkert svårt att inte få bo tillsammans på gamla dar när de varit gifta i många år. Barnen hade fortfarande lite betalt och bodde dåligt o skaffat sig egen familj o kunde därför inte hjälpa sina gamla föräldrar.
På landet var det annorlunda. När lantbrukaren inte längre kunde klara gården såldes den för det mesta till äldste sonen o föräldrarna flyttade flyttade då till ett mindre hus eller byggde sig ett nytt litet hus på gården o sen fick dom visst från gården mjölk, potatis, mjöl. Det fungerar ännu så men ofta händer det mer att när sonen övertar gården så åker föräldrarna in till en stad o köper sig en lägenhet för att ha det skönt på gamla dar,
Så kom då barnhemmen till o de barnen fick bra mat o kläder. Alla fick likadana kläder, även där skulle de visas klasskillnad. Det vävdes ju mycket i hemmen särskilt i arbetarhemmen, men det var också en konst, så det var långt ifrån alla som kunde väva. Men oftast var de arbetarbarnen välklädda. Men så fanns de sominte hade skor eller tofflor, det fick vara tills fattigvården hjälpte dom till tofflor. Dog en arbetare o hans hustru ställdes ensam o inte kunde försörja sina barn kunde dom säljas på auktion, eller om det fanns vänner till den ensamma modern så kunde dom komma till olika hem. Det kunde också hända att en medelmåttig familj tog emot en flickunge utan betalning då dom inte hade råd att ha hembiträde o då där ofta var flera barn att passa så fick denna lilla hemlösa flicka utföra mycket hårt arbete. En pigas arbete o hon fick gamla avlagda kläder, sällan något nyttatt ta på sig. Hon måste dock få gå i skolan de 6 åren ut, men det var det sista året som var svårast då räknades hon som stor, vuxen, o fick hjälpa till med allt i hemmet förekommande göromål, när hon kom hem från skolan. År då hon själv skulle fått lov att leka.

Jag blev bekant med en ensam mor o hennes barn, det var genom dottern. Vi blev väninnor. Modern fick flytta till ett rum utan kök. Men där kunde vi träffas en lördagskväll o ha trevligt tillsammans. Hennes mor bjöd alltid på äggsmörgås med inlagd sill. Så träffades vi även hemma i mitt föräldrahem. Min mor var då död men jag hade ett vackert föräldrahem. Mor hade vävt så fina tyger till soffor o stolar o med fars hjälp så gick det bra.
Jag hade också en arbetskamrat som jag var mycket tillsammans med, hennes far var Tullvaktmästare. En dag berättade hon ayy dom hade ett rum som dom hyrde ut, de hade nämligen ett eget litet hus o det hade kommit dit en lapp som skulle bli skräddare. Vi var lite nyfikna på honom, första gången jag såg honom köpte han en kvarter mjölk. Han satt i förbundslära i 2 år. Så en lördag vi kom upp till mor Östberg som vi brukade säga, då var han där. Han var kompis med äldste sonen där, som också skulle bli skräddare. Så nu var det tre grabbar så vi blev fem, men vad vi sjöng och spelade. Den tredje grabben var i en affär där de lagade klockor, han spelade fiol och den som var son i hemmet spelade dragspel. Sedemera flyttade norrlänningen och dragspelaren ihop och delade rum. Så kom storstrejken 1909, jag konfirmerades strax i Maj eller slutet av april, det var vanligt då att folk stod utanför kyrkan med blommor och det gjorde lappen som egentligen var norrlänning från Korpilombolo. Han stod med blommor som var från de andra kamraterna, han hade fått fritt en timma från arbetet. Sen samlades vi i mitt föräldrarhem. Vi hade då fått en hushållerska hemma som skulle sköta hemmet och småsyskonen. Jag hade fått plats i en elektrisk affär. Så kom då storstrejken 1909. Vi ungdomar tog det lätt i början med. Vi gick gratis i Folkets Park och jag hade lärt mig dansa lite. Norrlänningen som ko från Korpilombolo hade kommit till Skåne 1902 till Tomelilla, det var hungersnöd i Lappland och det blev beslutat att en del barn skulle få åka till Skåne och stanna i tre månader. Han som skulle bli skräddare var en bland de barnen. Hans mor var då redan död och så kom det brev att fadern också var död. Han hade två ogifta bröder och dom kunde inte ta hand om honom utan kom han tillbaka blev han såld på auktion. Men han fick stanna hos den rika familjen. Modern där var död så det var en dotter som jämte fadern skötte det hela. De hade lantbruk och speceriaffär, var mycket rika. Han kallades för kungen i byn. När han gått ur skolan och blivit konfirmerad kom han i lära hos en skräddare i Tomelilla, sen kom han till Ystad och satt i förband i två år. Det var vinter och vi hade skridskobana hemma, jag var där och gick på skridskor. En dag kom han också dit och han hjälpte mig att snöra skridskorna och vi körde några varv runt, min skolkamrat, där han hyrde rum, var med och gick på skridskor, det var en söndag. Det var dåligt med mat under storstrejken, men potatis och sill fanns, för det fanns många fiskare och sillen var billig, så det åts mycket sill. Så grabbarna sjöng om ”Sill och potatis man äta ej vill, Ja då får man äta potatis och sill”. En dag beslöt den lille norrlänningen att gå hem till Tomelilla, han hade inga pengar att resa för, det var väl en fyra mil, han tänkte att få lite mat med sig till Ystad. De undrade varför han inte arbetade och han sa då ”Nej det är ju strostrejk och jag har gått med i fackföreningen. Då blev de arga på honom för de gillade inte varken fackföreningen eller storstrejken, så han fick äta sig mätt men fick gå tillbaka utan både mat och pengar. Min Far fick höra talas om det där så han sa en dag, ”Den där norrlänningen hur har han det med mat” Jag sa som det var att det är synd om honom så fick han komma hem och fick äta middag ibland och även där han bodde bjöd honom på lite mat då och då. Så tog strejken slut och arbetarna förlorade, arbetsgivarna vann och det blev ännu sämre, men efter en tid så byggde arbetarna upp sina fackföreningar igen och blev med tiden dubbelt så starka. Men många av de som var ute och agiterade för fackföreningar fick ganska hårda fängelsestraff som skräddare. August Palm och Danielsson, särskilt Danielsson som var en arbetarpojke, men hans föräldrar arbetade så hårt och sparsamt så han fick ta studenten, hans föräldrar ville han skulle bli präst, men han såg hur arbetarklassen hade det svårt och tänkte, ”måste hjälpa dem” så han fick långvariga fängelsestraff. Det var han som fick igång tidningen Arbetet som finns än idag. Så kom Brantuíng, han fick också fängelsestraff, men inte så långvarigt. Danielsson fick längsta straffet och dog ganska ung. Det var en svår tid efter storstrejken, många fick sitt straff av arbetsgivarna att antingen fick dom arbeta för mindre lön eller också var det skit med arbetet. Fabrikerna som Tobaksfabriken, Bandfabriken o Tvålfabriken var mycket dåligt betalt. Däremot Sockerraffinaderiet var det bästa, det var en Lackman som rådde om Sockerraffinaderiet.

Även Gjuteriet var bättre men det var mellan 10-11 timmars arbetsdag och det var inte alla som kiunde få plats där. På somrarna fick barnen gå till fots till Bångs Trädgårdsanläggningar och plocka av ärtskidorna och ta ut ärtorna, alltså gröna ärtor, och även ärtabillor som går att koka och doppa i skirat smör. De fick 5 öre i timman men längre fram fick de 10 öre i timman, men som barn var det lag på att de fick bara arbeta 8 timmar, men det var långa dagar när solen brände het. Själv var jag aldrig med om det arbetet, jag fick passa mina småsyskon. Far och Mor hade köpt en pinnkärra och lillasyster satt nere i vagnen och på ett påspänt bräde satt lillebror, han hade ju ont i sitt ben. Så brukade jag dra iväg ibland till sjön i en liten skog intill nya kyrkogården och ibland till Sandskogen, dit var ju Östersjön bådadera. Mor var mycket glad att få vara hemma och väva, hon faktiskt älskade sin väv. Hon vävde mycket vackra möbeltyger att klä soffor och stolar med. Jag hade ett mycket vackert föräldrahem. Hon vävde också tyger tuíll klänningar som var varma på vintern. När en sådan var färdig sändes den bort till stampning, det var en sorts press så det blev mycket vackert, men inte möbeltygerna de spändes när de kläddes påmöblerna. Jag minns en sadelmakare som var hemma och klädde både soffor och stolar. Far gick ofta på auktion om han var fri, och han köpte mycket vackra saker som idag skulle betinga stora priser. Mor brukadde skoja med hinim då det stod i tidningen om någon auktion. Ibland sa hon ”Jag önskar att de inte är lediga från arbetet den dagen för han var en betrodd man så det var tre månaders betalning och för det mesta var det Mor som skötte kassan och såm det var hårda tider. Far hade fått sluta sitt åkeri, han hade 22 hästar på stall när det var som bäst, han var samtidigt hästhandlare. Men han gick ihop med en bror om deras lantbruk. Far visste inte då att han hade dåligt ställt så Far förlorade mycket pengar på honom. Men hur han bar sig åt vet jag ej för de hade kvar sitt lantbruk, en stor gård men blev ovänner för livet. De kunde gå förbi varandra utan att talas vid eller titta på varandra. Far var för godtrogen och Mor likaså. Far åkte till Danmark att söka arbete dä. Det gjorde ofta skåningarna. Han kände det svårt att ha mistat allt men han kom tillbaka till Sverige och de bosatte sig i Ystad. Han gick med i dragarelaget, ett koperativt lag där arbetarna själva hade makten och var sina egna arbetsgivare. Det var 81 man. En förman för var åttonde man och så en Dragarförman som skötte böckerna och höll reda på arbetstimmarna så alla fick arbeta lika mycket och dela på förtjänsterna lika. Förut var det ingen reda utan då fick hamnkaptenen in flera och skaffa folk för båtarna fick bara ligga i vissa dagar och timmar. Därför blev det mycket bra sen dragarlaget blev bildat, det skedde på många platser i Sverige. Så även i Malmö. De gick med i en fackförening och även en sjukkassa och alla fick det bra. Ingen arbetare hade det så bra som dragarna. Men så kom storstrejken 1909 och även dragarna gick med i strejken. Vi hade då högerregering. Men skomakarmästare Thorsson hade ju kommit in i Riksdagen och då var glädjen stor hemma i Ystad. Han var en bland de som satte igång Folkets Park och det byggdes ett litet hus där det inreddes en liten tvårummare åt Thorsson och hans fru och lilla adoptivdottern, de hade inga egna barn. Hans staty står också i Folkets Park. Det bildades en kvinnoförening, men de kallads inte för socialdemokratiska kvinnoklubben utan tog hennes namn som bildade klubben. Jag vill minnas att namnet var Sassorsson och var inrättad som sjukförsäkring och hette Sassorskans Kvinnoklubb. Min Mor tillhörde den, så jag minns när min Mor dog 1908 var det mycket folk som gick med i ledet till kyrkogården och att det bjöds på kaffe och kaka innan. Jag skulle nog tro att det finns i arkivet hemma om denna kvinnoklub. Fru Thorsson var också med i den. Arbetarna hade då börjat att förstå att prästerna helst ville trycka ner arbetarklassen, varför en del inte ville bli vigda av prästerna utan en ledare för Socialdemokratiska partiet vigde dem, men det gällde inte inför lagen.
Så när Thoresson blev riksdagsman fodrades att vara vigda av präst, så Thoresson o hans fru vigdes i Malmö i all hemlighet.
Jag var som 5-åring med Mor på en sån fest för mödrar o barn, o det var lekar, sånh o musik, det var blåsinstrument till dansmusiken, rätt många tobaksarbetare med där. Även så kallade kypare i parken med röda mössor. Så hade Skräddarnas fackförening fest i Folkets <park men jag o Ingeborg fick inte bjudas med då vi var för unga. Grabbarna Gustav o Norrlänningen var 4-5 år äldre så dom bjöd flickor med i deras åldrar. När vi gick till Folkets Park gick alltid flickorna för sej o grabbarna för sej o stod i olika klungor. Så kom grabbarna o bjöd upp till dans o någon gång blev det damernas dans och vi fick då bjuda upp en grabb. Det kunde hända att någon grabb bjöd på kaffe om dom hade pengar, men på kvällen när vi gick hem då var jag o min väninna alltid i sällskap med hennes bror och urmakaren o Norrlänningen.

Så brukade vi gå till Sandskogen o ha kaffe o smörgåsar med oss o så var även dragspelet med o även fiolen, urmakaren spelade fiol. Min skolkamrat Agnes var inte så mycket med, hennes föräldrar ville att hon skulle gå i skolan men det ville hon inte gärna själv. Så fick hon en ny kamrat.
Det var mycket fattigt i Sverige efter storstrejken o ont om arbete, arbetsgivarna försökte på alla vis att slå sönder fackföreningarna o många arbetare fick slut från sina arbeten för dom tillhörde fackföreningen. Så bildades Socialdemokratiska Ungdomsföreningen o Arbetarföreningen, som vi kallade Folkets Hus för sedemera blev också Folkets hus. Jag har hört talas om att när Folkets hus byggdes så skulle det vara även arbetsgivare med men det skulle heta Arbetarföreningen. Men det blev en tvist o fokket vann o så blev det Folkets Hus med en stor o vacker scen o stora salar. Där diskuterades politik med Danielssons bland annat o mycket när Thoresson var hemma o Kata Dahlström, en kvinna som var vida känd från Norr till Söder. Hon skrädde inte orden, det var inte alltid som hon fick tala för allmänheten utan endast för socialdemokratiska föreningar, för dess medlemmar. Det kämpades hårt för att få rösträtt, det fanns ju då den 40.gradiga skalan, att rösat efter förtjänst, så det var inte många arbetare som hade rösträtt. Men min Far hade o alla som arbetade i Dragarelaget vid hamnen. Men nu började arbetarna förstå att skulle dom komma nån vart behövdes mera kunskaper o därför kom Brunnsviks Folkhögskola till 1906 o ABF 1912. När det gällde rösträtten , det var då Hedenström sa så här ”Det är skam det ör en fläck uppå Sveriges banér att människorätt heta pengar”. Likaså var det Fabian Månsson, han ville ha bort Statareländet o sa en gång ”Skulle jag bli slav, nej så djävla anamma, Statarelände”. Det höll på tills Gunnar Emanuel Sträng lyckades att få bort eländet. Så kom då året 1910. Många arbetare som blivit stämplade av arbetsgivarna för dom hade agerat för fackföreningarna fick inget arbete, många av dessa reste till Amerika. Samma år 1910 skog skeppsmäklarna till o tog arbetet från dragarlaget. Ett så fint samarbete som var bland dessa arbetare. Nu blev det stuveriarbetare alltså Strejkbrytare. Inte en av Dragarlaget stannade kvar. Dit blev en del avdankade från Skånska Dragonregemnetet o en del som förut knappast velat arbeta, men nu passade det o Fackföreningen kunde inget göra för Skeppsmäklarna kom överens med båtar som kom o gick, men det var en del båtar som bara ville ha av dom gamla från Dragarelaget, men snart var det också slut. I Malmö var både Stuveribolag o Dragare kvar en längre tid. Men sen blev det endast Stuvare o i sinom tid fick dom gå med i LO o Fackföreningen, så var den synden förlåten. Var alla Dragarna tog vägen, en del i stans arbete, andra åkte till landsbygden, kanske köpte sej ett litet ställe, några begick självmord. Det var inte alla som orkade med att vara i ett bra arbetslag, tog högergrabbarna hand om, sen var det som det alltid varit, så länge kapitalet har makten. Men arbetarklassen kämpade vidare.
Vad var väl en piga eller dräng värda, o alla dessa barn som blev sålda på auktion när föräldrarnaa dog. Ja nog finns minnena kvar, fast bittra o hoppas att kapitalisterna skall förstå vårt förakt för dom o att vi mer o mer lärde känna vårt människovärde o kommer aldrig att underkuva oss o alltid kommer arbetarsångerna att klinga den 1:a Maj under våra röda standar. Vi går mot nyare tider, mycket kommer att förändras, värst är det med alla dessa krig o alla människor som svälter, särskilt att se dessa ytnagrade barn. Varför frågar man sej ibland, det finns så mycket mat på jorden så ingen skulle behöva svälta. Vi här i Sverige fick väl kännas vid att inte ha mat så alla kunde känna sej mätta under storstrejken 1909, men kampviljan var stor. Det jäste bland de svenska arbetarna.
Efter storstrejken 1909 spelade jag med i Amatörteatern i Folkets Hus. Men så kom tanken, jag måste börja tänka på framtiden, jag fyllde 16 år 1910. Därför kom jag o min väninna överens om att ta pigplats i Malmö. Jag hade oturen att komma till en familj som haft betjänt, kokerskao innejungfru, men det hade gått bakåt för byggmästaren så det inskränktes till att bara ha piga. Där fanns fyra söner, men barnen var snälla. Jag fick aldrig för mej att byta, jag tänkte att alla pigplatser är väl likadana. Men min väninna kom till ett äldre par så hon slapp att slita så hårt. Det var strängt. Var vi friaen lördag o söndagskväll skulle vi vara hemma o inne kl 10, det var svårt för man gick ju alltid till Folkets park o sista uppträdet var kl 10. Så inte var det lätt att vara piga på den tiden, man kan helt enkelt säga att slaveriet var inte helt avskaffat. Ville man sluta o söka en annan plats då måste Frun skriva ett betyg o då var man mycket ängslig för allt berodde på om hon önskade att man skulle stanna kvar o själv ville sluta, då kanske trots allt slit man ändock inte fick så bra betyg som man önskade, alltså man var faktiskt såld till slav trotts allt.

Men även pigorna vaknade upp o nu kom tanken på att organisera sej. Så försvann ordet piga o det blev hembiträde i stället o lagen sa ”inget arbete efter kl 7” o lönerna höjdes. Så var det en hel del som inte längre hade råd att ha piga eller hembiträde som det numera heter. Då tog dom ett föräldrarlöst barn som fick tjänstgöra som piga eller pojkar som drängar åt storbönderna. Men kampen fortsatte o fackföreningarna o LO bildades under åren. Men att sälja föräldrarlösa barn o gamlingar som ännu hade några krafter kvar att kunna göra nytta för sej, det blev billigare för kommunerna så det såldes både barn o åldringar ända in på 20-talet. Och så var det många som gick i rikemans hus o tiggde mat, jag minns när jag första gången, då hade jag pigplats, fick se en arbetarhustru som kom med en korg på armen o tiggde mat. Det hade jag inte sett i min hembygd. Men på en liten plats där alla känner varandra så förkom det inte, det var ju en skam o förnedring. Men i Malmö förekom det mycket ute i dom rikas villakvarter. Jag minns hur frun där jag hade plats kunde gå in i skafferiet o plocka ihop kokta potatis en dag gamla o några ostskalkar o lite gammalt bröd. OO tänkte jag, måste jag inte bli så fattig så jag ska gå omkring o tigga mat. Det hade aldrig fattats mat hemma i mitt hem. På den tiden fanns stora skafferier, det fanns ju inte frys då o delvis fanns det både gas o elektrisk belysning i hemmen, gas fanns till gaskök som det kallades att koka mat på. Gasol var ännu inte uppfunnen, den kom till under första världskriget.
När storstrejken var slut en tid därefter lämnade vår Norrlänning Ystad, han var då utlärd skräddare och ville praktisera vidare, konfektionen hade då inte slagit igenom. Så det var ganska vanligt att de som hade ett yrke ville praktisera vidare. Så vi följde Norrlänningen till tåget, det hände strax efter storstrejken.
Sen så 1910 reste jag o min väninna till Malmö som jag omtalat, så var vår lilla kamratkrets skingrad. Men Norrlänningen brevväxlade mycket med oss alla. Men Gustav blev Ystad trogen. Så blev det nya kamrater, under den lilla tid jag spelade med i amatörerna, det var familjen Lilja vars pappa spelade piano som lärde oss sjunga och alla deras 10 barn var med i amatörerna. Vi hade en tid bott i samma fastighet så vi kände varandra väl. Dom sjöng ett tag i kyrkan och även i Norra Promenaden. Dom var 10 syskon och kallades Syskonringen.
Jag minns när jag var 4-5 år att jag så gärna ville följa med dom vilket naturligtvis inte gick för sig. Men dom växte upp och skingrades genom giftermål o.s.v.
En blev glasmästare, en blev skräddare, en trädgårdsmästare, en dog vid 20-årsålder. Själva flyttade föräldrarna till Malmö. Fadern tog sig ann elever som ville lära spela piano.
Så var det Elias Nilsson som sedemera blev tidningen Auroras siste redaktör, en arbetartidning.
Då hade Arbetet i Malmö kommit igång så det var många som prenumererade på den.
Så var det Ystads allehanda som dom flesta skulle ha för det stod om allt som hände i staden, men det var en högertidning. Men alla dödsannonserna skulle ju stå i den o den finns ännu idag.
Så kom då abetsförmedlingen till och det blev en föreståndare som skötte om det hela. Förr var det bara privata arbetsförmedlingar och det var mest för pigor o drängar. Folk som ville ha betjäning anmälde sig dit. Men den privata arbetsförmedlingen fanns kvar flera år framåt och likadant blev det med hyresförmedlingen. Det var ont om lägenheter, särskilt för arbetarklassen och då fick dom betala 5-10 kronor för att stå i kön, ibland lyckades det och i vissa fall inte. Särskilt i Göteborg o Stockholm var det svårt och mycket dåligt underhållna lägenheter.
Det var också mycket sjukdomar i arbetarhemmen, både difteri och scharlakansfeber och mycket TBC. Så dödligheten var svår bland barnen, men TBC kom även in i de rikare hemmen, den var smittsam så det kunde komma ett hembiträde från en TBC-smittad familj.
Den fanns mycket i hela Norrland, TBC i varje familj och ofta var den ärftlig. Det tog många år innan dom fann mediciner och vaccinationer, men det blev bättre med åren. Men mässlingen var också en svår sjukdom som finns än idag, det kan bli svåra följdsjukdomar så man får än idag följa upp barnen en lång tid framåt, för ofta blir dom lätt förkylda och behöver närande mat.
Difteri och scharlakansfeber är nu mycket sällsynta men så har vii i stället fått kanser och den vet vi alla är svår men även där har vetenskapen kommit en bit på vägen, men än är den svår.
Mina tankar går ofta tillbaka till barndomsåren, hur svårt det var för människor som blev gamla.
Jag minns två gummor som bodde ensamna i små vindsrum där det knappast gick att hålla varmt.
En dag då jag var på väg hem från skolan, första året i skolan, så fanns det klosterkyrkan och en klosterdamm. Kyrkan användes aldrig då men den har sedermera reparerats, men i klosterdammen skulle tvätten sköljas och bankas som man gjorde förr. Det var en kall vinterdag med mycket snö då jag hörde att det klappades i dammen, jag undrade vad det var. Jag var nyfiken och gick dit. Där låg två gamla gummor på en brygga. Dom hade gjort ett hål i isen för dammen var frusen och den ena låg på knä och sköljde och den andra bankade. Jag stod en stund och såg på, så sa jag att det är alldeles för kallt att ligga här och banka tvätt. Då sa den ena gumman att det kanske du också får göra en gång när du blir gammal. Det är inte våra kläder utan till en rik familj och dom fordrar att kläderna ska sköljas och bankas här i klosterdammen och vi vill inte till fattighuset därför går vi omkring och tvättar åt rikt folk.....så är det att vara fattig. När jag kom hem undrade mor och far var jag varit så länge för vi åt middag kl. 12. Jag grät o ropade, jag vill inte bli fattig när jag blir gammal och aldrig banka och skölja kläder i klosterdammen. Mor sa då, om du nu äter ska du sen få gå till dom gummorna med kaffe för dom är nog kvar till kl tre, så blev det och jag vandrade iväg med en korg och kallade på gummorna och sa, om ni kommer upp till mig får ni kaffe som min mor har skickat mej hit med. Då kom dom upp och satte sig på en dragkärra och i korgen låg både middagsmat och kaffe och smörgåsar. Vad jag såg på deras händer som var tjocka o blåfrusna, den synen glömmer jag aldrig. Den ena gumman sa, Ja du barn lilla, du har en snäll mor det vet vi, jag sa jag har en snäll far med.

Jag tyckte mycket om mina föräldrar, men jag tyckte far var stiligare än andra män, särskilt på vintern när han hade en päls med stor pälskrage, en halvpäls med slits i sidorna. Ja så upplever ju ofta barn och jag var minst i sex år. Så var det också ett lyckligt äktenskap och dom var måna om oss barn, vi blev 3 flickor och 3 pojkar.
Klasskillnaden var ju kolosalt stor, det fanns mycket sällan att ett arbetarbarn fick gå i läroverket och ta studenten men mina föräldrar ville att vi skulle ha ett yrke. Den äldste blev kpooarslagare på Kockums i Malmö, den mellerste blev charkuterist sedermera förman vid hamnen, den yngste blev skräddare.
1910 reste jag och min väninna till Malmö och tog pigplats. Min syster Elida var då gift och bodde i Malmö, hon gifte sig 1908, då fick Engelholm sin första poliskår och Calle min svåger, fick då plats där, men tyvärr kom spriten och fördärvade hans framtid så det blev ridande polis i Karlskrona. Så kom dom till Malmö och han arbetade för en firma som hette Didens, den flyttade till Tyskland, men än en gång hade han turen att få en plats som banvaktmästare där han var tills han fick TBC och kom på sanatorium och till slut så låg han i Malmö på tuberkelhemmet tills han dog 1934.
För att återgå till våra pigplatser så kom jag till en byggmästare Billberg, dom hade 4 pojkar, den minste 8 år och den äldste 15 år. Dom hade varit rätt förmögna ett tag, så dom hade haft betjänt, kokerska och innejungfru. Nu skulle en 16 års flicka göra allt detta arbete. Upp kl 6.30, borsta skor, koka choklad åt pojkarna innan dom skulle till skolan, därefter tvätta hela matsalsgolvet och laga frukost åt byggmästaren kl 8. Sen diska och göra rent i köket och serveringsrummet och sen frukost till frun, sen fick jag mat men jag kokte så mycket choklad att där blev en kopp till mej med. Sen var det bäddning, städning, tvätt och strykning, hjälpa till med stortvätt varannan månad, då vi började kl 5 på morgonen. Jag tänkte att ett år skall väl gå, kanske kan det bli en bättre plats eller så åker jag hem och hjälper far igen med småsyskonen, minsta systern var då hos min äldsta bror, dom hade bara en son och far ville helst ha oss hemma, men det var ju vanligt att kunna försörja sej själv.

 

Del 2

Tryck på denna så kommer du dit!

 



 

 

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se