Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Rubrik

 

Forts. Farmor Hildas memoarer

del 3

 

 

Så när hon fått fått veta att jag fått min maskin, så sa hon...Den kan jag låna, Calle kan hämta den, så blev det, men frun sa...ja nu gick det bra att hämta den, men det fanns ingen hjälp då Hilda skulle hämta den....Jo du kan nog förstå hur det kändes.

Så kom vi överens Uno och jag, vi förstod att vi älskade varandra och Uno sa att han söker arbete i Malmö och med sparsamhet kan vi väl försöka vi som andra börja med två tomma händer. Så gick det en tid, frun förstod att jag hade fast sällskap, men aldrig fick man ta med nån upp på sitt rum. Så en dag sa Uno....Du vi förlovar oss på min födelsedag, men jag hade inga pengar de 6 månaderna hängde efter, för jag fick några kronor då och då. Så Uno fick betala båda ringarna. Vi hade ett litet förlovningskalas uppe hos syster Elida, min bror Nils och några kamrater som kom från Ystad. När jag frågade frun om jag kunde ta ledigt om söndagen och från klockan 5 på lördagskvällen så sa hon....Vad i all världen ska Hilda då göra????...Jag ska förlova mej sa jag och jag fick fritt.
Sen sökte vi efter en billig lägenhet. Så frågade frun om vi tänkte gifta oss snart.....Jag sa ja så fort vi får en lägenhet som är något så när billig och det fick vi till slut.
Så var det fråga om att ta ut lysning, Uno tog sej fritt men han fick vänta för det hade kommit goda vänner till herrskapet. Men äldste sonen kom ut i köket och jag sa att min fästman väntar på mej, vi skall gå ocj ta ut lysning. Då gick han in och talade om detta för frun och ja då fick jag gå.
Så kom vi till prästens expedition, men jag var 18 år och inte myndig, det skall förmyndaren skriva på. Så en kväll bar det iväg till storebror. Vad gör du om jag inte skriver på?? Ja det ordnar sej nog ändå sa jag och skrattade.
Så var det igen att be sej fri för pastorsexpeditionen var bara öppen en viss tid.
Så kom då äntligen den dagen då vi fått en enrumslägenhet, ganska vacker på Rönneholmsvägen, 12 kronor i månaden, men det var rätt mycket pengar på den tiden. Vi eldade med koks och vedspis i köket, det var en stor fastighet men värme fanns inte på den tiden. Vi fick denna lägenhet efter en som var anställd där Uno arbetade, jag minns inte om han var tillskärare eller något annat, dom skulle i alla fall ha en tvåa. Vi hade sett på en annan lägenhet, men den behövde renoveras och det ville inte ägaren så vi fick i alla fall säga återbud fast vi skrivit kontrakt.
Så kom vi då att gå till möbelhandlaren med 25 kronor på fickan. Jo det gick bra med avbetalning 15 kronor i månaden. Vi köpte en byrå och en liten vacker vändbar divansoffa klädd i vackert blommigt tyg, ett divanbord, fyra stycken rumsstolar, en liten soffa som gick att dra ut på längden men ingen madrass till. En spegel rätt stor, köksmöblemang och tre stolar. Så kom då den dagen jag skulle lämna min pigplats. O vad lycklig jag var! Vi bodde hos min syster i 14 dagar tills vi fått hem möblerna. Vi hade varit på en auktion min syster och jag och köpt vackra blommiga gardiner alldeles nya...Än minns jag hur vackra dom var och så ett draperi till att hänga i rummet, det fanns ingen dörr emellan rummet och hallen, en lång hall och så då en ingång till köket från hallen. Så skulle vi då spara till ett litet bröllop och så blev det. Så sända pengar till lillebror, som var hos en farbror, till resan så han fick vara med på bröllopet. Ingen av dom andra syskonen la ut ett öre. Jag ångrade sedan att vi gjort ett bröllop, vi behövde dom pengarna till annat. Men det hade ju blivit lite lysningspresenter. Unos så kallade syster, som fanns där han vuxit upp, kom till Malmö tredje lysningsdagen med två lakan. Vi hade varit hemma där under vår förlovningstid då vi också var i Ystad några timmar mellan tågen, min bror Nils mötte oss vid tåget. Så fick vi en filt av min äldste bror och en fotogenlampa av en bror till Oskars fru Johanna och tallrikar av goda vänner, både djupa och flata tallrikar och en strösockerskål med sked. Den stod som prydnad på byrån. Skeden finns faktiskt kvar ännu. Täcke fick vi låna av min syster, knivar, gafflar, skedar, teskedar och kaffekoppar hade vi köpt själva. Kokkärl hade vi också köpt, men saknade karotter.Men det fick gå med tallrikar så länge.
Så var det frågan om en brudklänning...Hur skulle det gå till.....Ja det fanns en affär som lånade ut kläder, både dam och herr. Uno hade sytt sej en blå kostym med svart herrkulörband. Vi gick till affären...Jo det gick att låna men det fanns vackra dyrbara klänningar som rikt folk använt ibland, kanske en gång bara och sen sålt till denna affären. Där var en mellanblå sammetsklänning, mycket vacker med mönster av smala band också i sammet, den ville vi båda ha men så dyr 35 kronor, en hel förmögenhet. Innehavaren frågade vad det var för fest vi skulle på......Vi sa att vi skulle gifta oss. Hon tyckte vi såg ut som två snälla barn och därför skulle vi få den för 25 kronor, det hade hon själv gett för den. Vi sa att vi har bara 15 kronor med oss.... det gör inget sa hon, det kan jag få en annan månad när bröllopet ocj allt annat är över......och så blev det och den blev betald i rätt tid.
Sen förstod vi att det säkert skulle bli ett litet barn.
Så var det bröllopsmiddag med storebror, fru och son och lillasysteer. Vi skickade pengar till resan så lillebror fick vara med, bror Nils kom från Ystad och syster Elida och svåger Calle och Pelle och Selma, goda vänner. En kamrat till min bror och den som skänkt fotogenlampan och dom som skänkt tallrikarna. Eftersom vi var i de första dagarna i oktober så köpte vi en hel skinka och så smör, bröd och ost och dricka. Det närmade sej jul och därför tyckte vi att det blev billigare med skinka och så tårta och kaffe. Men o ve skinkan gick inte in i den lilla ugnen. Men det fanns en som speceriaffären kände till som stekte hela skinkan så det gick bra. Vi hade lånat en grammofon så det blev lite dans.Men sen var det svårt att få pengarna att räcka till, så vi höll aldrig på att få ihop till resan till lillebror när han skulle hem till farbror igen och gå i skolan. Aldrig var det någon av dom andra syskonen som tänkte på att hjälpa till med resan.
Så kom storebror hem, farbror Wilhelm hade skrivit att lillebror skulle hem för han var bara fri en vecka. Ja sa jag, när vi fått pengar för det har varit dåligt med arbete bågra dagar, men tro inte han sa att han kunde betala trots jag vet han hade ganska bra inkomst. Men så fick vi snåla på allt så lillebror fick resa hem.
Så gick tiden, vi tänkte mest på att vi skulle kunna klara alla utgifter, så vi följde inte så intensivt vad som hände i det politiska livet. Uno tillhörde fackföreningen så där var också en utgift och Fackföreningarnas möten blev som en liten fest när dom träffades och efter ett sådant möte såg jag Uno ganska bra berusad, visst hade jag reda på att när ungdomar 6-7 stycken under vår förlovningstid kunde de ta ett glas men det blev inte så att de blev berusade, men denna gången var det betydligt mer. Så nog kände jag mej ängslig och tyvärr fick jag uppleva det fler gånger.
Så blev det jultid, nyår 1913. Efter nyår var det ont om arbete och i februari var det eb sträng vinter, mest åt Uno att försöka sy halvkonfektion alltså blev det inga provningar så det blev mycket mindre inkomst. Men så kom säsongsarbetet igång igen på våren och den 26 april 1913 föddes vår son. Inte hade vi råd med någon barnvagn men till slut blev det en kärra, men det gick bra att bädda ner honom i den. Så det hände när vi någon gång gick till Folkets Park kunde vi natta honom och bädda ner honom riktigt varmt och där var fina lusthus i parken med bord och bänkar och uppvuxna buskträd, så man var ganska oberoenda av varandra, så då var folk ärliga och vår son som fick namnet Hilmer sov mycket, så ibland kunde vi ta en svängom.
Så blev det svårt igen med beställningsskrädderiet så i februari 1914 beslöt Uno att ringa Örkelljunga Hjelmsfabriken och fråga om arbete. Jo det gick bra och bostad kunde ordnas så vi tänkte att vi skulle få det bättre med jämnare inkomst. Det tog lite tid innan Uno fanns sig tillrätta att sy konfektion, det var bara 2,50 för en kavaj. Men det gick tills det vårades då längtade Uno att få sy beställningskavajer igen och så fick han plats i Halmstad men vi skulle inte flytta dit utan att det var bara under säsongen och han hyrde ett rum hos en nyinflyttad stockholmsfamilj och till pingsten reste jag och vår lille son, som då hade börjat gå när han fyllde fyllde ett år, så nu sprang han för fullt. Pappa Uno trodde knappt att han skulle känna igen honom, men det gjorde han sannerligen för han ropade pappa, pappa. Uno sände hem pengar så jag hade sytt kläder åt Hilmer som på den tiden var vad vi kallde kollt med skärp och så byxor och själv hade jag sytt en bomullsklänning. Det var mycket snälla mäskor den där stockholmsfamiljen, dom hade rätt många barn och folk trodde att Uno och jag och Hilmer också var deras barn. Dom hade en dotter som var i samma ålder som jag och vi var så lika så vi kunde själva se det om vi såg oss i spegeln. Vi brukade åka till Laxön och dansa och en god vän till Uno som hette Isack var också med oss, men han dansade inte utan han höll Hilmer i handen, så dom kunde se oss dansa och det tyckte Hilmer var roligt. När vi kom ner från dansbanan så sa han.....Gå dansa mer.... Uno hade varit där förut innan vi kom och dansat, så det var flickor som gjorde stora ögon när Hilmer ropade Pappa, det var inte många som visste att Uno var gift då han brukade gå dit och dansa och vi var för unga jag 20 år och han 24, men många trodde att jag inte kunde vara mer än 16-17 år. Det trodde dom på matserveringen där vi åt och dom blev förvånade när dom såg oss, en så ung familj.
Så gick det en fem veckor så skulle jag och Hilmer resa tillbaka till Örkelljunga och en flicka på 10 år fick följa med oss och hon skulle stanna någon vecka sen fick hon resa hem igen.
Och så var arbetet slut och Uno kom tillbaka. Jag förstod då att det varit en bra spritfest, för finkostymen var borta och han hade en gammal vardagskostym på när jag och Hilmer mötte honom vid stationen, men han sydde sej snart en kostym igen.
Så blev hans längtan att återigen lämna Örkelljunga och han fick plats i Borås, då var det den stora utställningen i Malmö Baltiska Utställningen med det stora höga tornet. Uno ville att jag skulle resa dit med Hilmer ett tag så fick han se om han trivdes. Han hade skrivit till Oscar och Johanna mej ovetande om de ville ha mej och Hilmer en liten tid. Så jag gick först upp till Oscars men dom hade ingen plats för dom hyrde ut alla rum till resande som ville se Baltiska Utställningen för det var mycket ont om rum så det var ett Byråkontor som antecknade sådana som ville hyra ut rum för dom fick ganska bra betalt. Så jag gick till min syster och där var vi och Uno skrev och sände pengar. Jag hade ringt till hans arbetsplats att vi var hos Elida och Calle. Men Hilmer trivdes inte, han ville inte äta, han sa...Pappa komma först......Så skickade Uno pengar ocj brev men men skriv ett brev att om du är kvar hos lida när du får detta brev så stanna lite till, men jag möter vid tåget i alla fall, men med 5 öre på fickan när biljetten var betald så beslöt jag mej för att resa, men nog var jag ängslig men Uno var vid tåget när vi kom fram o Gud vilken lättnad. Våra möbler stod packade i Örkelljunga så innan vi fick lägenhet så i 14 dagar bodde vår lilla familj på ett mycket trevligt litete ställe där vi hade ett trevligt rum och så åt vi på samma ställe. Vilka underbara dagar, aldrig hade jag haft det så bra, Uno hade sytt en stilig dräkt åt mej innan jag åkte till Malmö.
Så bjöd bror Nils mej på Baltiska Utställningen och Elida passade Hilmer, där träffade han arbetskamrater och när han kom till jobbet dan efter så sa dom till honom...Det var en liten rar flicka du hade med dej igår, men hon var alltför ung för dej, hon kunde vara högst 15 år. Å nej sa Nils, det var min syster men hon har i alla fall fyllt 20 år i januari.
Så fick vi en vacker tvårumslägenhet på Bytorpsvägen, jag tror det var bara deb villan då och dom som ägde den bodde själva på övervåningen. Det var ubderbara människor mycket snälla.
Men Uno var mycket omtyckt och när Andrens skrädderi tog slut kunde Uno fått överta verksatn men han vågade inte utan vi började sy Österrikiska krigskappor för kriget var i full gång. Det bröt ut medan vi var i Örkelljunga, vi bodde där långt ut i skogen och där bodde även den som stod i speceriaffären, Hjelms hade egen speceriaffär där alla kunde handla och blev det skuld så drogs det av när det blev avlöning.

Så träffade Uno en skräddare Wengholm, hans fru låg på sanatoriet, dom kom överens om att öppna en militärverkstad och sy uniformer och även civilt. Då hade militären flyttat till Borås och dom fick ett stort rum där dom fick många beställn inger på uniformer och även till dom rika som gjorde värntjänst och ville ha egna uniformer. Det gick så bra att dom tog in en skräddaregesäll.
Men o ve det gick inte att få betalt av officerarna. Dom lovade att betala men det blev förlust. Så fick Wengholm plats på annat håll och hans fru hade kommit hem. Uno ville inte fortsätta utan så var den sagan all. Wengholm firade julen hos oss, hans fru var då kvar på sanatoriet. Så började Uno i Göteborg hos Hedströms, han skulle ha veckobetalt 35 kronor i veckan var avtalat. Men Hedströms tyckte han var en duktig skräddare så han fick ut en del mer än avtalet var en gång i månaden.
Så slutade han där fick plats som verkmästare på en plats kallad Union. Efter en tid lades den ner. Under denna tid då han var anställd hos Hedströms sökte vi lägenhet i Göteborg. Jag väntade vårt andra barn och det fanns inget BB i Borås då. Men Hedströms var mycket snäll, Uno fick fritt ett par timmar om dagen att söka lägenhet. Vi fick då hyra ett rum hos två syskon, men dom skulle snart flytta själva men tills vidare fick vi bo där. Hon var mycket snäll, vi tog dit en del av våra möbler. Vi hade hand om bror Erik då också, han hade fått plats i ett skrädderi men fick ont i sina ögon så han gick sjuk en längre tid men blev återställd.
Så blev det tid att åka till BB och det blev en flicka, vad glada vi blev.
Men nu borde vi få en lägenhet på något vis för allt fick jag göra i detta rummet, tvätt och så tyst som möjligt för brodern fick inte störas.
Men så äntligen fick vi en lägenhet i ett litet hus på Lilla Torg, det låg alldeles upp till växthuset. Det var 600 familjer som stod utan lagenheter och det var mycket på den tiden, det var långt in till stan, där var inte bebyggt från lilla torp till Ekmanska sjukhuset där Erik fick sina ögon botade.
Det fanns en liten bondgård där vi fick köpa två liter mjölk varannan dag,gumman kom själv med mjölken, ville ha betalt månadsvis. Vi blev så bekanta med en familj, Kakelugnsmakare, som också hade fått bostad där. Men den var inrymd i en större länga och större lägenhet. Så var det en som vi köpte ägg utav och ibland fick låna telefonen om jag ville tala med Uno för han fick köpa mat med sej hem. Det var ont om ägg då och det började bli ont om mat men kakelugnsmakarens fru var duktig att laga mat av lite nog så hon lärde mej att baka sockerkaka utan ägg och så bakade jag bröd. Vi sökte hela tiden att få en lägenhet i satn och Karlssons flyttade sedan till en annan plats, då kände jag det svårt. Rädd var jag också för det sprang en kvinnofridstörare omkring på morgnarna, han arbetade på nätterna och det var när han kom därifrån vid fyratiden, han hade en rund trädgårdssax som han hotade med om han inte fick som han ville, det var ridande poliser som sökte efter honom på natten men då arbetade han. Vår gumma som kom till oss med mjölk hade råkat ut för honom men hon lirkade och pratade med honom så dom kom närmare Ekmanska sjukhuset och där var en dotter till gumman, hon stod i fönstret och dom vinkade åt varandra, då blev han rädd och försvann. Sen fick då poliserna klart för sej vilken tid han höll på och ett par poliser klädde sej till fruntimmer och det lyckades den ene polisen att få tag på honom. Det kändes skönt. Fick sedan veta att han på dagarna hade legat i en lada alldeles intill stugan där vi bodde.
Där jag lånade telefonen när jag ringde till Uno fick Hilmer följa med och prata med pappa, han brukade då säja....köp lite ägg och karameller med ej hem till mej pappa....
Så gick vintern och vi var inne i 1916. Det var en svår och lång vinter men vi högg ved i skogen så det blev billigt och varmt men jag saknade umgänge. Men tiden gick och det ljusnade och vårades men vi längtade att få en lägenhet i Göteborg. Vi sökte genom en privat bostadsförmedling, det var en dam i 60-årsåldern som ägde den. En dag frågade hon mej om jag inte kunde tänka mej att bo en sommar på Lilla Varholmen i skärgården, hon hade två söner som hyrde där och det var en äldre herre som rådde om den. Där hade en gång varit fiskmjölsfabrik när sillen gick i stora stim, men den var nerlagd för många år sen. Där var flera byggnader. Vi skulle få en liten byggnad med rum ocj kök, där bodde en äldre dam i en stuga nermot sjön, hon bodde där hela året. Den gamla ingenjören kom ut med mat till henne. Det gick båt till fastlandet så fick dom ro över till Warholmen eller som hennes söner hade en liten motorbåt. Ja så skulle hon skaffa oss en lägenhet till hösten.

Vi gick med på förslaget och Uno och Erik skulle komma ut varje lördag och söndag. Det var möblerat, det enda som behövdes var lakan och handdukar. Iris var då 9 mpnader och mat skulle jag delvis hjälpa hennes söner med och en del skulle Uno och Erik ha med sej ut. Ingenjörerna fiskade mycket så det blev mycket fisk ibland var dom borta flera dagar och så hände det att dom kom och stannade någon vecka eller lite mer. Jag och barnen fick ibland följa med och fiska , det var intressant när dom drog upp makrill. Dom kom dit med en hel tunna flott, det var flytande men var gott att steka i och laga mat och baka kakor och bröd.
Så blev jag bekant med gumman vid stranden, hon hade ett mycket trevligt hem, hon skulle ha varit anställd hos någon av prinsessorna en gång, det verkadde lite egendomligt men hon var mycket snäll.
En gång la det till en mycket vacker motorbåt och jag och barnen var där nere och såg när dom gick i land. En av damerna gav Iris en tvåkrona. Jag fick sedan veta av den gamla damen att det var den gamle kungen, farfar till vår kung, det var hans första hustru, det blev Louise sedan. Ingenjörerna var inte hemma den dagen.

 

Del 4

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se