Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Rubrik

 

Forts. på min farmor Hildas memoarer!

del 4

 

 Så gick sommaren och jag längtade hem. Uno hade nog festat om ett slag förstod jag på Erik. Så en dag kom Ingenjörerna och två manliga goda vänner ut och den ene hade sin fästmö med, då förstod jag att det festades om. Jag var lite rädd och gick ner till den gamla damen, hon sa att om det skulle vara att jag var rädd kunde jag komma ner till henne. Det gick tills klockan var elva, då hade jag lagt både mej och barnen, så knackade det på fönstret, det var den yngste ingenjören, han sa han ville prata med mej men jag sa att vi lagt oss så jag öppnar inte. Han frågade varför jag var rädd...ja ni är inte nyktra men han sa att det var fel men så till slut gick han, men att sova var inte tänkbart. Dom brukade ta med bud om jag ville att Uno skulle köpa något med ut, då skrev jag till Uno att nu hämtar du hem oss men det brevet fick aldrig Uno. Men han kom ut som vanligt och det blev i slutet av augusti. Då sa jag att nu får ingenjörerna köra mej och barnen till stan för min make möter där. Då började det bli mörka kväller. Så jag sa adjö till den gamla damen.
Så var vi tillbaka till Lilla Torp. Men någon lägenhet skaffade hon inte till oss. Uno hyrde då en liten verkstad, där satt en mycket snäll och trevlig sömmerska, förut sydde hon för Berlins och där var en springpojke som kom och hämtade och lämnade kläder från Berlins. En dag kom det på tal om lägenhet....då sa hon....det kanske jag kan skaffa er för det finns en tvårumslägenhet med ett litet mycket litete kök där jag bor och dröm om vår glädje, det var i ett hus där visevärden bodde ovanpå och pojkens föräldrar bodde upptill med en enrumslägenhet. Alltså kom vi till Olskroken, det var ju första världskriget så det blev ont om mat, det blev ransoneringskort på allt även på bränsle och det blev en sträng vinter. Pojkens föräldrar hette Larssons, han var adoptivbarn, mannen var gammal men arbetade ännu och hon var hemmafru, hon var värmlänning. Dom hade det som i ett dockskåp därinne, mycket trevligt, tack vare henne så lärde jag mej att laga mat av det minsta möjliga. Det gick bra så länge det fanns potatis, jag handlade potatis, grönsaker och ägg av en lantgumma varje vecka. Så var det någon som sa att det kommer bli ont om potatis, jag frågade henne om det var sant...hon sa då att jag skulle inte fattas potatis för dom hade så det skulle räcka men 14 dagar efteråt hade dom inga potatis sa hon mer än dom själva behövde och att sätta till våren. Det var ett hårt slag men aldrig handlade jag av henne mer, jag gick förbi. Jag köpte kålrötter, morötter och ägg av en annan lanthumma, men ingen hade potatis. Men så länge det bara fanns kålrötter, men nästan inget kött, det var mycket lite på kuponger. Men fru Larsson gick till slakthuset och köpte kalvhuvud och lunga och till Folkköket och köpte köttben som var lättkokta. En gång fick jag också av det och jag kokte soppa på havregryn, kålrot o morot och mjölk, det blev faktiskt en närande mat. Så gick jag själv till slakthuset och köpte huvud och lunga och gjorde en sorts sylta. Men det fanns en mjölkbutik som sålde bröd, smör, mjölk och grädde och hon var mycket snäll mot mej. Jag köpte rätt mycket mjölk och grädde, värre var det med brödet, men ofta stack hon till mej några kakor bröd utan kuponger. Det gick inte att baka i vår spis, det gick bara att laga mat och knappt det, men det blev värre och värre. Kålrötterna tog slut, så var det paltbröd och blodkorv, det var utan kuponger men det såldes bara en gång i veckan och då var det långa köer. Vi höll alltid utkik på när den vagnen kom men det var svårt att lämna Hilmer och Iris, men nu sprang vår lilla Iris så dom fick vara på gården och vicevärden hade en i samma ålder som Hilmer så dom skulle passa Iris medan jag stod i kö. Men jag hade oturen att det var alltid slut när det blev min tur. Det stod en ung poliskonstapel och passade kön, en dag tyckte han att det var verkligen synd om mej så en dag sa han.....vänta lite här tills folket har gått, kan se om inte jag kan hjälpa er och han gick in bakvägen och kom ut till mej med ett par paltbrödskakor och blodkorv. Jag minns att jag fick tårar i ögonen och han klappade mej på kinden och sa...gråt inte, nu är du hjälpt för denna gången. Så en gång när jag var i den affären fanns det bara morötter och dåliga var dom...han frågade om jag ville köpa 5 kg potatis, dom kanske är något frusna sa han så dom blev lite sötare men jag var så glad och visst gick det att äta potatisen. Vicevärden saknade inget, dom hade släktingar på landet. En dag hade dom rivit potatis och lagt i trädgården att torka, det var bara dom själva som fick vara i den trädgården, det flöt en å förbi, men en dag när dom hade detta potatismjölet till torkning fick jag se genom stora rumsfönstret att deras son och vår Hilmer hade rullat sej i potatismjölet. Jag ropade på Hilmer och sprang ut till fru Johansson och sa som det var, men hon bara skrattade och sa...det är inte farligt, det var lite gamla potatis som vi gjorde mjöl av. Vad jag tänkte kan ni nog förstå.
Så en dag skulle det säljas potatis på ett ställe i Olskroken. Men det blev 5 kg men bara 5 kg per familj. Då sa fru Larsson....kan du inte ta Hilmer med och inte lossas om att han är din son utan tala om för honom att han istället för sin mamma som var sjuk, jo det gick verkligen...Hilmer var tyst som en mus, jag var rädd att han skulle säga mamma men han var verkligen duktig och han fick 5 kg potatis men jag fick hjälpa honom att bära, jag sa att jag känner hans mamma. Han var då bara 4½ år. Sen var det slut, dom körde om nätterna med hela lass kålrötter och mat som blivit odugliga som människoföda och körslade bort. Så folk började bli både arga och ledsna för det var verkligen en kap för att kunna överleva och Göteborg skulle vara den plats som var sämst stllda när det gällde mat. Sen blev det även kort å tyger. En dag var jag där och fick köpa en bit till kjol, när Uno fick se det sa han.....om du kunde fått köpa lite till skulle jag sy en snygg dräkt till dej. Fru Larsson hade köpt en bit också likadan som min men i affären fanns ingte mer men jag fick köpa hennes bit också och vilken snygg dräkt det blev. Sen var det en dan som började sälja begagnat och det var mest från rikt folk, så där köpte jag tyg till en sommarklänning, det låg i bitar men så tjusigt tyg, något silkeliknande så jag fick bitarna rätt billigt och lät en sömmerska sy den och den klänningen var något av det vackraste jag sett och haft någon gång. Jag köpte också billigt en mycket vacker svart hatt som varit i skyltfönstret och såldes därför lite billigare. Det var rätt breda brätten med sammetsband och blommor och till det nya lackskor.
Så var det hungerkravallerna 1917. Folk gick i demonstrationer för att få mat. I fönstren skyltade dom med matvaror men dom rika kunde med hjälp av sina pengar sticka till pengar dels till ägarna och dels till biträdena och så reste dom ut till landet och köpte av bönderna. Men vi små löntagare hade inte den möjligheten. Så det gick så långt att dom plundrade affärerna. En kväll hörde jag hur regementet red förbi och var inkallade till stan, där det höll på som värst. När Uno och Erik kom hem på kvällen så talade dom om att dom stått och sett på hur folk bar ut mjölsäckar och delade emellan sej och kött som dom kastade till varandra. En gubbe fick tag på en hel skinka och bara gick därifrån. Uno och Erik stod på avstånd och såg på men dom ville absolut inte vara med om något sådant. Dom såg när militären kom med påskruvade bajonetter. Men något blodbad blev det inte för militären visste hur svårt folket svalt så det lugnade ner sej igen. Sen fick folk veta att vi skickade mycket med likkistor till Tyskland och vår drottning var ju tyska så hon hade kistorna fulla med mat till tyskarna. Men vår gamla kung, farfar till vår kung Gustav den V:es son Gustav Adolf den VI fick veta om det så han ställde om att det tog slut. Men drottningen vistades mycket i Italien sedan, hon hade svårt att förlåta sin son.

Så gick vintern, en mycket kall vinter. Vi hade köpt en sorts plåtkamin att sätta framför kakelugnen och i den gick det att elda med både ved och koks, men koksen var slut och veden likaså. En dag hade Fru Larsson fått veta att gasverket, när dom tömde ut slagg så var det mycket småkoks med, och hon hade varit och plockat en hel 15 liters spann full och det gick bra att elda med och höll värmen länge. Dörren till storarummet fick man stänga, det var bra om man kunde hålla det ena rummet varmt. Dit gick jag och plockade mycket koks och där var även så kallat välbärgat folk, det var 2 ingenjörer som brukade vara där. Man fick byllta mycket med kläder på sej för man fick ligga på knä och det kunde vara en 15 grader kallt. Men så tog den glädjen slut, sen var det bara ved och dyr var den. När jag plockade koks så fick Hilmer och Iris ligga i sängen för att hålla sej varma. Så en dag när jag beställde ved så kom den inte och allt var slut, inget att elda med och 15-20 grader kallt. Fönstrena igenfrusna. Vi höll oss i sängen och Uno och Erik hade gått till jobbet och tänkte att veden kommer väl men grannen mitt emot förstod att det var något galet. Jag hade eldat med lump och lite papper så dom knackade på dörren och frågade ...har du inget att elda med???han hade sett när jag var ute i vedboden och plockat smått som fanns på golvet bland annat gamla löv...Nej sa jag dom har inte kommit med ved... då sa han...du kan få låna lite ved av oss, hennes man arbetade vid ett bygge så han tog hem lite gamla bräder,det hjälpte upp dom. Så kom då veden, småhuggen men alldeles rå ved, det var al, det var svårt att få det att brinna, så hade oljan tagit slut, vi köpte gasollampor och eldade med gasol, men man var ganska räddför dom i början för det hade hänt att flera lampor exploderade. Dom skulle ofta göras rena så man vågade aldrig lämna barnen ensamma med dom. Jag har ångrat många gånger att jag inte gömde någon lampa men när vi fick olja tillbaka efter kriget var man glad att dom försvann, dom luktade illa när dom skulle rengöras.
Under denna tid gick vi in i en nykterhetsloge som hette Morgonstjärnan. Så Uno blev nykerist, vilken härlig tid.
När det vårades så blev det då 1918. Uno ville vi skulle spara och resa till Malmö på semester, jag ville helst rest till Norrland men Uno ansåg att det var för långt och att det nog var fattigt där. Vi hade då inte brevväxlat med mina syskon på fyra år allsen 1914 då Balriska Utställningen var. Men nu var Erik utlärd skräddare och kunde sy sej en kostym själv när Uno klippt till den och provat. Erik hade ju en utstående höft så det var svårt att få det att passa men fin blev han i alla fall.
Vi var inte säkra på om dom bodde kvar på samma ställe. Så vi skrev till farbror Wilhelm om han visste deras adress för han brukade umgås med äldste bror. Jo Elida och Kalle hade flyttat och Nils hade gift sej så jag skrev dit ner och dom hade fått två flickor och vi var välkomna. Dom hade också haft ont om potatis men det fanns färska nu trots att det bara var midsommar...men dyra 15-20 kronor per kilo men vi köpte några kilo ibland. Jag hade gjort sylta av kalvhuvudet och lunga som med gelantins hjälp höll samman..den tog jag med ner och vi bodde hos Nils och Emmy. Så hade grönsakerna börjat lomma . Kaffe var ju också en svår vara att få tag i likaså socker, det var ransoneringskort. Men Nils hade börjat vid hamnen och det kom last med kaffe, men det var rått kaffe men ibland gick säckarna sönder och då plockade han upp det som spillts och sen var det att rosta dom på stekpannan och rör ibland dom tills att dom var lagom bruna, sen malde man dom på kvarn.

Ja så var vi lyckliga med våra två små barn. Jag hade sytt så vackra klänningar och en vacker kappa åt Iris och pappa Uno sydde åt Hilmer och delvis hade han stickat också och så en vit hatt till lillIris av glänsande vitt strå med vita bollar och en blå hatt av något tyg till Hilmer. Hilmer var då 5 år fyllt den 26 april och Iris var 2½ fyllde tre år i augusti den sjunde, så nära tre år. Båda var dom kollosalt snälla och lugna barn, men dom fick ju vara med mamma jämt. Vi hade ju inte fått 8-timmarsdagen då så det var sällan som gifta kvinnor var i arbete. Det var 10-12 timmars arbete som gällde.
Ja välklädda och eleganta var hela familjen och jag trivdes bra i Olskroken, det var som en liten stad för sej själv.
Men säg den lycka som får vara beständig. Vi reste hem till Ystad till faster Bolla och farbror Wilhelm, där fattades inte potatis, dom fick köpa av farbror Ola så bordet stod dukat, mycket med inkokt sill ocj stekt sill och köttbullar. Dom hade fått köpa en halv gris så det fanns kvar rökt och insaltat.
När vi kom in och Iris fick se potatis så klappade hon händerna och sa....mamma ser du ett helt stort fat med potatis...Då frågade faster...är hon så glad för potatis...då sa jag som det var att vi inte sett potatis på tre månader och i Malmö var dom också slut, men vi hade köpt dyra färskpotatis.
Så träffade vi ungdomskamraten Gustaf som hade gift sej, men väninnan Ingeborg och Albert hade flyttat till Bjärnum, han hade fått plats på en möbelfabrik, han var möbelsnickare o startade sedermera eget.
Så hälsade vi på Mor Öberg till hennes stora glädje hade hon fått en enrumslägenhet med kök.
Så tog vi reda på var Agnes var, jo hon hade gift sej mot föräldrarnas vilja och hade fått två små barn. Hennes man var fabriksarbetare och det passade inte Tullvaktmästare Dahlberg, deras son hade tagit realexamen och var anställd på Järnvägens kontor.
En dag sa farbror Wilhelm att jag sakll lägga en stjärna för dej och se vad korten säjer. Han var duktig att spå i kort. Han såg på mej med stora ögon...Stackars lilla barn skall du få gå igenom allt detta hårda, ddet ser mörkt ut. Du kommer att mista en anhörig, ja allt var mörkt, du kommer att flytta inom kort. Jag tänkte då...mänskor spår men Gud rår.... Så jag försökte att slå bort.
Så var det barnens dag i Folkets Park, en härlig sommardag. Så vi var där och vad stolt och glad jag kände mej, att vara hemma i hembygden och en hel del kände jag igen. Så gick en dag och vi gick till Kyrkogården till mina föräldrars grav, den var välskött, jag fick veta av faster Bolla att det var min mors brors fru som skötte den. Mord´bror Magnus var död, det var mors helbror. Jag hade varit inne i blomsteraffär Olssons och skulle köpa blommor till graven. Det var en gammal dam 80 år, jag sa som det var att jag skulle köpa blommor till mina föräldrars grav, hon frågade vilka som var mina föräldrar. Jo det var Lars Nilsson....Å sa hon....Er mor har jag klätt till brud, det var den vackraste brud jag klätt, dom gifte sej 14 maj 1880. Jag frågade faster Bolla..ja sa hon nog var hon vacker, men det var många barn, några dog späda, det var fel på magmunnen, dom kunde inte få behålla maten, det blev kramp i magmunnen.
Så träffade vi då moster Hanna som skötte graven. Min make tog då upp pengar och betalade henne med en bra slant, han mindes ju far och mindes hur snäll han varit under storstrejken 1909. Mor dog 1908...
Sen var det att åka till Tomelilla och hälsa på min makes fosterhem. Hans fostersyster som han kallade henne hade gift sej med en polisson från Malmö och dom hade övertagit speceriaffären och jordbruket. Han hette Hamfelt och dom hade fått en liten flicka med. Hon var bortrest men han ordnade med allt för oss och så levde farsgubben. Sen så kom Ellen hem och vi stannade över en vecka. Våra barn hade lärt sej att tala i Göteborg så dom kunde inte skånska. En dag gick Hilmer och lekte med farfar, som dom kallade honom, så var det något som låg på gården och skulle sopas bort. Så sa farfar på skånska till Hilmer....Gack och hämta kåsen...Hilmer kom med förtvivlan i blicken,,,,mamma vad säger farfar, fråga och det gjorde jag. Farfar skrattade när jag förklarade för Hilmer att han skulle hämta kvasten. Så hade det regnat och dom tyckte jag skulle gå till toffelmakaren och köpa tofflor för deras skor var för fina i den våta leran. Så vi gick till byn och till toffelmakaren, men så små tofflor hade han inte men kunde ta mått. När jag sa att jag gick med på det tyckte inte Iris om att han rörde vid henne utan sa....mamma vi går. Då sa gubben...det kan väl inte ni lilla barn vara mor till, ni ser inte ut att vara mer än 15 år. O jo sa jag ...jag är 24 år....
Senare hämtade vi de små tofflorna.
En dag gick Uno till byn, det hette Tryde Församling där hans fosterhem låg, så det var en bra bit att gå. Men han hälsade på sin gamle Skräddaremästare där han suttit i lära ett år, han frågade då var vi bodde. Jo i Göteborg, men sa Uno det är svårt att återvända för där finns ingen mat. Han frågade vad lönen var där, ja den är detsamma här. Han hade en gesäll men behövde en till, dom fick betalt styckvis för kavajerna och det var samma pris som i Göteborg. Så han sa...Du kan få arbete här hos mej och lägenhet ska väl gå att ordna. När Uno kom och talade om det här så var jag betänksam. Men att motsäga honom var inte lönt och jag tänkte att det kan bli hjälp från hans fosterhem. Vi åkte tillbaka till Malmö och det beslöts att Hilmer fick stanna hos bror Oskar en vecka mens jag och lilla Iris fick resa till Göteborg och packa. Det gick bar att säga upp lägenheten ocj jag packade och städade lägenheten väl och visade den för vicevärden. Jo den var fin, så var det att säga farväl till vännerna där.

 

Del 5

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se