Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

 

Farmor Hildas memoarer

 

del 7
  

Vi hade kommit i ordning i Skånes Fagerhult där fanns en danspaviljong som ägdes av Axel Hult, där var ofta dans och vi hade även möte där när det var Fackföreningsmöte och även sen vi bildat Arbetarkommunen. Fackföreningen hade Direktör Lundberg slagit sönder i 10 år, men denna gången gick det inte. Men det blev hårda och svåra debatter, det kom en Nordh från Stockholm, men honom gillade vi inte. Sen kom Ivan Larsson, det skulle bli 5 öre påökt en det gick ingen med på så det blev strejk i 3 månader.
Erik och Elida hade fått en son men han dog bara ett par månader gammal, sen blev det en dotter Iris.
Den strejken glömmer jag inte för vi hade faktiskt mycket roligt, det var mycket snö, vi åkte slädar långa som gick backe upp och backe ner och sprit fanns inte under strejken. Det var en del nödhjälpsarbetare som arbetade vid vägen, rätt unga män, som kom och dansade med flickorna på fabriken. Så hade vi slädparti, samlade alla tre fabrikerna, Örkelljunga, Skånes Fagerhult och Ljungbyhed och vi körde bland annat runt bergen i Örkelljunga där direktören bodde och med Röda Fanor och sjöng Internationalen och var så på Gästgivaregården och åt smörgås och kaffe. Där skildes vi åt och åkte var och en till sitt. Dom som bodde i Örkelljunga var ju hemma så deras hästar och slädar stannade där.
Så kom Ivan Larsson igen men det blev ingen uppgörelse så han reste hem till Stockholm igen. Nästa gång han kom då åkte vi till Örkelljunga för att se på teater. Det fanns en gammal bil och den lastades full med så många som kunde sitta på varandra. Men ljuset på bilen gick sönder så vo fick ha dörren lite öppen så vi kunde se vägen......Ja det gick hem i alla fall, då sa Ivan Larsson.....så många ställen där det varit strejk som jag varit och underhandlat, men där har det varit mest jämmer.....men här har Ni roligt. Men hur får ni pengarna att räcka, den ena gången jag kommer har ni haft Slädparti och den andra gången åker ni till teatern i Örkelljunga???
Ja det var en god sammanhållning och skräddarna sydde kostymer åt bönderna, vi sydde flera. Dom passade på för då fick dom kostymer som dom ville ha och billigare.
Vi hade så blivit bekant med vår granne trapporna upptill varandra, Ernst Lindfors och Inga. Inga arbetade för Jöns Andersson. Inga var från Haparanda, hade blivit bekant med Ernst då han låg på bevakning däruppe, han hade då plats i köket på fängelset. Hon kom så ner till Skånes Fagerhult och gifte sej med Ernst. De bodde då hos hans föräldrar till en början. Så dog hans mor och det fanns en bror till. Då köpte dom fastigheten mycket välbyggt och en stor trädgård med granhäck runt omkring, ja det var ett tunnland. Men dom sålde det till två syskon som kom från Amerika. Fadern fick ju sin del och brodern Kalle sin del.

Uno o Hilda, Inga o Ernst,  Lasse o Olle
Det blev en hel del strejkbrytare, det var en del småbönders fruar som kom och skulle sy och dom blev livligt uppvaktade av dom strejkande arbetarna. Vi frågade vad dom sydde för något, en svarade att de stoppade Disponentens strumpor. Naturligtvis blev dom förföljda och förlöjligade för strumpstoppningen.
Så tog strejken slut och livet började gå sin gilla gång igen och Uno blev verkmästare för en kavajverkstad och det såg ut att gå bra. Men han kände sej förföljd av Jöns Andersson och förste tillskäraren Hjelmberg.
Nu går jag nog lite förbi tiden...efter strejken sydde vi som vanligt, vi sydde mycket svarta frackar och smokingar, sydde till Julutställning i Stockholm.
Så blev det sommar och det fanns en dansmästare från Oslo som kom till Skånes Fagerhult varje sommar, han var stor och kraftig. Han hade första sommaren vi bodde där häst, ponnyhäst och vagn, där samlades skräddare och skärare Hjelmberg och sprit hade han i mängd. Men så reste han tillbaka till Oslo på sensommaren, men kom tillbaka nästa sommar igen....då firade han och Uno i fyra dagar. Jag var förtvivlad men även det tog slut. Så var det den där pilsnerdrickan och det skulle bli fest i Wärsjö, en dotter fyllde 18 år, vi var ditbjudna men jag sa...Jag följer inte med för det blir sprit och jag har hämtat dej en gång då körde Axel Hult oss på sin lilla motorcykel. Så Uno åkte ensam, där gick ofta tåg så på kvällen blev Hilmer också orolig så han sa...mamma får jag åka till Wärsjö och hämta pappa??? han följer nog med mej hem. Ja Hilmer åkte och fick pappa med till tåget, uppkommen på tåget sa Uno....Har mamma skickat dej, därmed hoppade han av tåget. Men då blev jag både ängslig och arg så jag gick till nabben, så hette det där svågern bodde som sålde ölen utan lov och sa till honom....Nu tar du lastbilen och kör till Wärsjö, han nekade men jag sa........annars ringer jag Landsfiskalen i morgon dag. Det tog så han hämtade hem Uno. Dagen därpå skulle Uno till Örkelljunga på fackmöte, jag avrådde, men han reste. Vi hade en god vän Hallgren, han skulle också vara med. Jag ringde honom och sa som det var att något tal kan Uno inte hålla idag, han kommer nog att sitta i serveringen mest. Det var på Gästgivaregården men vill du se till att han kommer hem med sista tåget så möter jag där. Hallgren var själv nykterist men tyckte bra om Uno. Så blev det och han var med tåget och nog hade det blivit en hel del öl.
Så ville han gå till Danspaviljongen, men jag sa att det finns ingen dans idag så vi kom hem.
På måndagsmorgonen sa han......Ta på Olle och Lasse så går vi till kafeet och får en sötdricka. Då sa jag att det blir väl nabben istället......nej sa han ganska skarpt. Dom gick iväg var borta någon timma så kom dom hem. Då sa Lasse att dom hade ingen dricka på kafeet så vi gick till nabben, dom hade heller ingen sötdricka, dom frågade om pappa inte ville ha en öl......Nej det är slut med allt vad öl heter, men då kan du väl ta en lättöl, nej svarade Uno det är lika förbannat pilsner i alla fall. Kom pojkar så går vi hem till mamma och dricker saft.

Vi hade en strejk till men den varade bara en vecka och inga strejkbrytare. Så gick det några dagar. En dag sa Uno....vet du om det finns någon nykterhetsloge här i Fagerhult..nej det vet jag inte men jag tror att Konrad Månsson är nykterist, fråga honom. Tänker du gå in i en nykterhetsförening igen, tänk på att det här är ett litet samhälle och skulle du så bryta löftet igen, ja då kommer dom säga de här orden......Det kunde vi tro att inte det höll......Jag tänker inte bryta mitt löfte den här gången sa Uno. Så informerade vi Konrad Månsson.....ja det finns en NTO men vi är för lite, det finns några från Wärsjö men vi kan kalla hit Distriktstyrelsen. Så hände och vi gick med i NTO. Det dröjde inte länge förrän vi var 80 stycken. En tid efter gick Håkan Persson med och Axel Hult. Ja och nabben fick inte sälja pilsner längre, det blev anmält.
Men roligt hade vi och skräddare Persson gick också med och blev ordförande en tid.

Ja det blev ändringen, Arbetarkommunen bildades och det blev distriktmöte i Trelleborg. Vi åkte dit en hel buss och vi var även i Skanör. Vi bodde privat som distriktet ordnat och så skulle vi upp rätt tidigt för att åka till Skanör och Håkan Persson skulle gå omkring och se så alla kom upp så tidigt som möjligt för vi hade hållit på länge på kvällen. Där var många tal och mycket sång och musik. Håkan Persson var vår rolighetsminister, han apade efter alla talarna och så talade han om att när han skulle gå omkring och väcka oss så kom han att gå förbi ett Café och där var öppet. Han tänkte att gå dit och ta sej en kopp kaffe, när han kom dit in sålde dom även pilsner och han höll på att beställa en men hant inte för in kom Fredriksson från Wärsjö, då var Håkan räddad. Hade Fredriksson kommit lite senare då hade löftet varit brutet. Vi hade då varit med så länge så vi tog tredje graden, det fick man efter 1 eller 2 år, jag minns inte riktigt.

Så blev det sommar och Dansmästaren från Oslo kom tillbaka. Då talade dom om för honom att nu får du inte Haaralas sällskap för han har blivit organiserad nykterist.....då sa han.......Vad ont har den mannen gjort för i Norge måste man bli nykterist om man gjort något ont, men han söp själv och fick så gott som delerium. Han hoppade ner från balkongen på htell Nilsson men det var inte så högt så han klarade sej.
Fabriken hyrde lokal på Fagervi, så hette fastigheten.

Så var det julafton och rätt vad det var så stegade in genom köksdörren en lång äldre herre och gick genom köket och sängkammaren in i det stora rummet och så började han prata om vädret. Men så rätt som det var så sa han....Jag har nog kommit fel, jag firar nämligen jul hos min son Ernst. Ja sa vi det är trappen upptill men vi får bjuda på något för man får inte ta julen med ut och gubben tyckte han kommit till gästvänliga snälla mänskor, så han fortsatte att prata ganska länge. Så knackade det på köksdörren och det var Ernst Lindfors... han sa....Jag har väl inte farsgubben här.
Jojomensann sa gubben jag har träffat förtjusande mänskor. Ja så kom då Inga med och vi hade en trevlig julafton och vi följdes åt till julottan. Ernst hade blivit kyrkvärd efter sin far. Så skulle gubben Lindfors fylla, jag tror det var 70 år och det var i slutet av januari. Vi kom överens om att överraska honom, det var ganska kallt och vi gick dit tidigt för Uno och även Inga skulle börja arbeta klockan 8 och det var ett par kilometer att gå. Det såg mörkt ut hos gubben men rätt vad det var så tändes en fotogenlampa och döm om vår förvåning, han hade varit uppe och eldat och dukat ett kaffebord med så mycket gott. När vi gick dit fick vi se ett rött hus med vita knutar som låg högt uppe och en stor trädgård med granhäck runt om. O sa jag vad vackert, här skulle jag vilja bo...då sa Ernst...det har min far byggt och vi köpte det efter mors död, men far skulle ha hälften och bror Calle sin del och så tyckte Inga det var så långt till byn sen hon började att sy hos Jöns Andersson så vi sålde det till Svenskamerikanare, två syskon.
Inga och Ernst hade börjat tala om att resa till Amerika för det var mycket arbetslöshet i Sverige.
Så en dag blev det auktion på det vackra huset och Axel Hult köpte det. Syskonen skulle återvända till Amerika. Ingas mamma hade dött så hon fick ärva lite. När jag fick höra att Axel Hult köpt det sa jag till Uno.....Du kan väl fråga Axel om vi får köpa det, så kan han skriva på borgen för oss.
Jo vi fick köpa det för 5500 kronor. 500 kronor skulle han ha kontant och vi skrapade ihop 500 kronor.
Så flyttade vi då dit, där var 3 stora rum och ett bra kök och en bakugn i väggen, vilket jag alsrig varit med om, men jag lärde mej snart, den eldades med eneris och ved och där kunde man baka all sorts bröd.
Så hade Inga och Ernst auktion på allt dom ägde, vi köpte en stor fin hänglampa, mycket stor och vacker och så en del hemvävda mattor. Det behövdes målas och tapetseras men vi fick hjälp av Calle och Arthur med målning och rengöring för det var ganska smutsigt, det verkade som golven varit fernissade men det var smuts som vi fick bort efter många skurningar. >Så det gick åt många kilo såpa. Axel Fors fick hjälpa oss med trädgården, han fick mat och lite pengar. Dom gick alla utan arbete. Arthur väntade på biljett till Amerika. Han reste samma dag på morgonen då vi firat min födelsedag 30 år. Hans mor var död och pappan omgift och hade en son i det äktenskapet men Arthur trivdes inte hemma.
Ja så var allt frid och fröjd, tänk att äga ett hus själva med stor trädgård. Men säg den glädje som varar. En dag var Uno arg när han kom hem, han hade fått in en order på kavajer som skulle sys och inget passade, varken ränder eller hack. Så no gick ner med det till fabriken och sa att det var fel.
Så efter en tid lades den verkstaden ner, Uno började som egen igen och fick bl.a. in järnvägsuniformer och sydde till sent på kvällen. Dom var färdiga och skulle hämtas ett par dagar efter. På natten uppstod en eldsvåda och allt brann inne, inget brandförsäkrat! Vi hade då börjat sälja färdigt till Norrlan och det hade nog gått bra men nu fattades pengar så Uno började sy på fabriken igen.
Så hade vi byggt andra våningen och materialet togs på växel, arbetslönen betalade vi och så hade jag Snickarna i maten. De var ungkarlar båda två.
På tal om växlar så var det vår Hilmer som ofta fick cykla till Markaryd till banken för omsättning av växlar för Handlaren och vår närmaste granne hade ofta hand om mycket pengar så banken kallade Hilmer den lille bankkamreren. Ja han var duktig. Men det var inte så farliga tider då som nu, då var folk ärliga, nu bara stjäler dom, det blir värre dag för dag.
Så hade Olle hört talas om det här. Så brukade barnen nere vid sjön, som vi brukade säja var mycket fattiga. En dag tyckte en av deras pojkar att Olle och Lasse hade det för bra. Dom hade fått en sparkstötting bland annat. Då sa Olle....Ja ser du min pappa är rik för han har många växlar på banken, det har vi skrattat åt många gånger.
Så gick tiden och Uno hade fyllt 35 år, han blev mycket firad med presenter bland annat en flaggstång som NTO och vännerna lagt hos grannen bredvid medan dom gjorde den i ordning med spira och allt. Så en dag såg Uno den och sa...den skulle jag gärna att vi kunde skaffa oss en....
På natten innan födelsedagen så kom dom en hel del och började gräva i nederdelen av trädgården och lånat NTO:s flagga och hissat upp. Jag visste om de så jag smög mej upp och kokade kaffe, kakor och tårta hade jag bakat i mängder, det här var innan vi byggt översta våningen för jag bakade allt i den stora ugnen, den togs bort när övervåningen byggdes men den saknade jag mycket. Ja det kom så mycket folk den dagen, det var en härlig sommardag den 9 augusti. Det började med att dom som satt upp flaggstången kom in och sjöng för Uno. En Godtemplarsång samtidigt som han fick se genom fönstret denna vackre flaggstång och dom sjöng ”Templarna väntar på lyckliga dar här i vårt land på vår strand” och en del hyllningssånger.
Ja det var hans sista jämna år, han fick i alla fall uppleva glädjen att spriten var borta för alltid.
Jag hade sytt nationaldräkter till våra små pojkar, själv hade jag också Vingåkersdräkten en del av dagen men bytte sedan, för som skåning ville jag haft Skånska Nationaldräkten men den var för dyr. Den här köpte jag av Inga Lindfors då dom reste till USA och den såldes när vi i sionom tid gjorde auktion på allt. Vi tog kort fet finns minnena att se på ibland.
Så fortsatte Uno att sy på Fagervi med ett par sömmerskor, däribland Ruth som sedermera blev fru Hult. Det var friareår och på skämt sa Uno till Ruth.....nu skall du väl ut och fria när det är friarår med 29 dagar i februari, jag tycker du skall gå och bjuda Axel Hult på kaffe.....sagt och gjort, hon gjorde så men blev borta en hel vecka. Då skrattade Uno och sa....du vet själv att vi har mycket som skall vara färdigt i tid. Men Hilda har fått hjälpa till men hon har barnen och så hade vi två grisar och dels hjälpte jag till i trädgården. Vi hade stora jordgubbsland.

 

Del 8

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se