Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

Farmor Hildas memoarer

 

del 8

 

Så var det år 1927, Inga och Ernst skrev ofta till oss och Ingas syster Signe skulle få vara hos oss och passa pojkarna och sköta hemmet så skulle jag sy med, så det skulle bli bättre med pengar.
Men det gick inte så bra, hon kunde om hon ville, men det gick. Jag fick väl säga till ibland att det här får du allt göra om.
Konrad och Klara hade fått en son men han dog några månader gammal. Så hade Uno en brorson som han hade hållit till dopet när han var i sin hembygd 1910. Då var han hemma för första gången efter det han lämnat hemmet och det blev inte fler gånger heller. Uno hade en bror Arvid och de hade hört talas om att det skulle vara ett bra land Brasilien. Arvid var Unos(inte min make Uno utan en brorson till min Uno) far, dom åkte dit, det fanns en som värvade folk till detta land. Dom skulle få jord gratis, men det blev ej så, folket där levde själva som slavar så dom åkte tillbaka igen, men Arvids far dog på hemresan och blev begravd i havet så Arvid kom ensam hem med sin son Uno och dom bodde då hos morföräldrar och farföräldrar.
Uno höll brevkontakt med sina släktingar däruppe men det var mycket fattigt i Norrland fortfarande. Så dog Arvid och hans son Uno växte upp hos morföräldrarna och hade det ganska svårt. Så eftersom min make Uno hade varit snäll mot både min bror Erik och syster Klara kunde jag inte neka honom när han ville att Arvids son Uno skulle få komma till oss och lära skräddaryrket. Vi hade då byggt till huset så det blev en våning till. Hilmer hade också börjat lära skräddaryrket.
Så kom då Inga och Ernst hem från Amerika, dom hade förtjänat ganska bra. Amerika var då ett bra land för dom som ville arbeta. Dom stannade hos oss i två månader. Vi var då på ett distriktmöte i Landskrona, Inga och Ernst fick följa med för dom hade tillhört NTO när dom var i Sverige. Grannen som hade en bondgård hjälpte oss att se efter våra tre små pojkar de tre dagarna vi var borta. Ja det var glada månader. Jag hade varit nere i nerverna ett tag. Hilmer trivdes inte med kusin Uno. Hilmer blev konfirmerad och fick sin första klocka. Kusin Uno var lie avundsjuk men jag sa att du får också en klocka när vi får råd. Hilmer blev konfirmerad året innan 1926.
Medan Inga och Ernst var hemma fick Uno en ide igen att först lära kusin Uno så han kunde komma ut och få plats hos en skräddarmästare. Hilmer var vår egen, men då vart det Hilmer som ville till en Skräddarmästare och lämna hemmet. O vad jag led, hur skulle det gå. Axel Hult körde Hilmer till den Skräddarmästaren, han körde med sin lilla motorcykel. Det gick 14 dagar så ringde Hilmer.......mamma jag vill hem igen, det är dåligt med mat......o vad glad jag blev och Axel hämtade hem Hilmer igen.
Men nu blev det åter oro i hemmet. Uno hade fått tanken på Amerika och vi skulle sälja allt, både villa och möbler. Då hade vi fått det så vackert överallt, ny sängkammarmöbel och jag hade sytt madrasser av tyg som Uno köpt på fabriken och broderat på linnelärft och spikat ihop sängar av virke som blev kvar efter bygget. Så köpte vi bottnar till de hemmagjorda sängarna så det blev till ett rum ifall vi fick gäster. Det blev en systerdotter Amy och en brorsdotter Gurli som besökte oss men mina syskon kom inte själva.

Så blev det med Amerikaresan. Inga och Ernst reste till Norrland till Ingas pappa och var där i tre veckor sen reste dom tillbaka till Amerika och så skulle vi komma efter.
Det blev auktion, men det gick inte att få sålt villan. Vi försökte och försökte.
Vi åkte till Alingsås, min bror Erik hade fått arbete till Kaboms och vårt visum till att resa var klart.
Men där låg villan, vi hyrde ut den till bästa vännen.

Så hade det blivit 1928. Vi förstod att vi måste stanna i Alingsås, det var gott om lägenheter, det stod om lägenheter att hyra i alla fönster.
Arvids son Uno hade då fått plats i Helsingborg. Så vi var ensamma med våra tre små söner. Vi hyrde en stor trerumslägenhet hos en patron Killström. Där hade bott en överläkare förut, hyra 65 kronor i månaden och värme men vi fick själva elda i köksspisen för att få värme i elementen, så det blev dyrt.

Här slutar jag med mina minnen ett tag, allt såg så mörkt ut. Det gör ont, det är sår som läkts men det finns en skorpa på såret och ibland brister skorpan och då gör det så ont.

 

Det har nu gått några dagar och jag har återhämtat mej lite för att snart gå in på det svåraste i mitt liv.
Uno, min make, beslöt sej för att ta in några sömmerskor och sökte och fick arbete från en Konfektionsfirma i Göteborg och så från Gripen här och från Kaboms, Så skulle även jag sy, så vi tog en flicka till att hjälpa till i hemmet för att jag skulle kunna sy jag med. Så beslöt Uno att ta hem Arvids son Uno, han trodde att det skulle löna sej för nu hade han kommit i gång med skrädderiyrket och så vår egen son Hilmer skulle också hjälpa till.
Men det blev mycket lite över till oss själva när lönerna var betalda.
Jag såg att min make började se trött ut och en dag fick han feber och fick gå till sängs. Min make tillhörde fortfarande fackföreningen.
Så kom ett brev att en Rönnblom som också hade en sådan firma, han sydde för en Stockholmsfirma, och den firman ville ha beställsydda knapphål och det var en flicka Stina Thorén från Wärsjö som är stationen upptill Skånes Fagerhult. Hon hade kommit till Alingsås genom en syster och började att sy knapphål men hon blev sjuk, fick påssjuka, och då skulle man hålla sej inne i värmen, men det var vinter och hon hade fått sällskap här och dom gick tillsammans en söndag ut för att se på en tävling på isen på Mjörn och hon blev sämre och det blev TBC. Hon kom in på sjukhem som hade varit till för difteri och scharlakansfeber och hon blev ännu sämre.
Jag fick då hennes plats för den konsten kunde jag. Men vi sa upp sömmerskorna och hemhjälpen. Min make blev feberfri men doktor Svartling sa att det var TBC,det var lungsäcken. Men hon trodde han skulle bli bra.
Den första maj var kall och det snöade hela dagen så det blev ingen förstamajdemonstration det året. Men vi gick till sjukhuset och hälsade på Stina. Vi förstod att hon blivit sämre men hon bad oss om att hjälpa henne för hon ville se den röda fanan i Folkets Park för det kunde man från sjukhusfönstret. Men vi talade om att det blir inge fana och ingen demonstration. Så gick vi hem, ett par dagar därefter dog Stina och hennes sällskap, syster o systerns man skulle resa ner till begravningen för kistan skickades på tåg till Wärsjö där hennes föräldrar bodde och hennes lilla flicka som hon hade med en bror till Erik som var gift där med Albertina. Dom flyttade sedan tillbaka till Skånes Fagerhult och Erik och Albertina skildes. Stina och Albertina var systrar.
Så var skåningarna skingrade, ja kvar var Rudolf, han var dövstum, han kom till Alingsås och skulle bli pressare hos min make men kom in till Kaboms senare och blev sedermera gift här och dog sedermera.
Doktor Svartling föreslog att min make skulle komma in på ett sanatorium, det blev Broby. Hon trodde att han skulle bli fullt frisk. Det var lungsäcken. Så blev det. Syster Sally följde min make till Sanatoriet. Det var sista gången han såg sina små pojkar. Han skrev regelbundet, så det kom ett brev varje onsdag. Jag fortsatte hos Rönnblom.
Tanken flyger iväg fort......
Så sa Olle att det gjorde ont i nacken och syster Sally ville att han skulle komma ner till Skälderviken och så skedde. Men Olle trivdes inte, försökte rymma hem men blev hejdad på vägen och en stins tog upp hand om honom tills han hämtades tillbaka. Han fick 2 kronor av stinsen. Men så kom han hem igen och lyckligtvis hittade dom inget fel och ingen TBC.
Så blev det midsommar och jag skulle resa till Broby Sanatorium för att hälsa på min make, jag fick ordna för pojkarna så gott jag kunde. Hilmer och kusin Uno skulle sy västar åt Kaboms. Jag visste inte när jag reste ner var jag skulle bo. Jag var där i 6 dagar. På tåget träffade jag en flicka, hon skulle också till Broby, till en bror som hade ett litet lantbruk och jag talade om att jag inte visste var jag skulle bo de dagarna. Ja det var ju inte på dagarna för då var jag på sanatoriet men det var nätterna. Hon sa att ...min bror med familj bor inte långt från sanatoriet så du kan nog få bo där....
Så blev det, jag fick nattlogi och lite kaffe och en liten smörgås, det verkade vara fattigt, jag minns inte vad jag betalade. Men vad jag minns så regnade det i ett och det fanns inga bilar att tillgå utan 2 km gick vi i hällande regn. Min kappa var genomvåt men jag hade en dräkt under. Men dom skorna jag hade på blev aldrig riktiga mer, jag hade ett par till.
Så kom jag då fram, Uno hade varit orolig och undrat var jag skulle få bo. Men till slut kom jag då fram till Sanatoriet. Min make hade då fått halvdag. Jag tyckte han verkade rätt bra, hade lagt lite på hullet och vi talades vid hur det var hemma och hur det skulle bli när han kom hem.
Jag blev inkallad till doktorn och han sa att det dröjer nog en tid till innan han får komma hem men i oktober trodde han att det skulle gå. Han frågade då om min make hade använt mycket sprit. Jag sa att inte på 6-7 år, men förut var det periodvis. Ja sa doktorn.....det finns ingenting som visar på att spriten haft någon verkan, men min make sa till mej att jag måste få bli bra. Jag har så mycket jag skulle vilja ge min fru för de tider jag spritade. Hon hade det ganska svårt då och nu står hon ensam med bördan att försörja barnen. Doktorn frågade då hur det går....det måste gå sa jag, jag har 35 kronor i veckan. Han skakade på huvudet och sa....Fru Haarala måste vara kolosalt duktig att kunna klara av det här, men det är svårt det finns inga resurser i vårt land. Ja sa jag...men det är mina barn som jag för allt i världen vill behålla själv och söker man bidrag så är det den kommun där man haft hemort senast och det blir Skånes Fagerhult, och där har vi en villa som vi ville sälja men det är tusende villor till salu. Den här ligger vackert men det är 2 km till byn så vi har hyrt ut den till en god vän så hyran skulle täcka räntan på lånen. Jag kan inte flytta tillbaka för dels ett tunnland trädgård och långt till fabriken och ingen framtid för våra pojkar, den äldste är 16 år dom andra 8 o 10 år. Men sa doktorn....jag tror i alla fall att han kommer hem i oktober och blir nog rätt bra, han har några små märken på lungorna och lungsäcken är inte bra än.
Ja så reste jag då hem igen. Oh vad dom hade stökat till det, det var att sätta igång och jobba och få rent och sen återgå till arbetet.
När jag var i Broby gick jag ner till Gästgivaregården för att ta en kopp kaffe medan Uno vilade. In stegar en gammal bekant Pauli Eriksson. Han såg på mej och sa.....men är det inte du Hilda, vad gör du här. Jo sa jag...Uno ligger på Sanatoriet och reser du här fler gånger kan du hälsa på honom. Han var så smal och lång som ung men nu var han så kolosalt tjock. Ja så är världen, vi träffas och vi skiljs. Så gick jag åter till Sanatoriet, Uno hade då vilat och ätit. Han frågade om jag ätit. Ja sa jag....en kopp kaffe och en smörgås, middagen var för dyr och jag får en kopp kaffe och en smörgås i kväll.

 

Del 9

 

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se