Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Min Farmor Hildas memoarer

 

del 9!

 

Så var det att återgå till att sy knapphål igen. Uno, Arvids son (kusinen) fick plats i Göteborg. Så var jag då ensam med mina barn och Hilmer var i Borås ett par veckor, skulle då lära att sy. Men så kom det bud att han får börja vid pressen...här strandar mitt minne. Jag får fråga Hilmer när han kommer hem.
Lördagar brukade jag städa, tvätta och laga mat och söndagar brukade vi gå till sjön Mjörn med Erik och Elida och några av deras bekanta. Men det var tomt efter Uno, pappa. Men det var som om barnen fann sej till rätta. På lördagarna skrev jag också brev till min make och sände någon slant ibland och ibland något pakt med något gott. Han rökte inte men han ville i stället ha snus som han stoppade i näsan.
Ja tiden gick, jag brukade koka välling som dom skulle äta innan dom gick till skolan, ja det var bara Olle som gick i skolan och det hände att han inte gick men Lasse började inte förrän 1929, så han var över 8 år när han började. Men för det mesta stod vällingen kvar, dom hade ingen matlust så jag såg att dom magrade, dom var vana att ha mamma hemma.
Jag kom så hem en onsdag, det fanns inget brev från pappa Uno, men på torsdag kom det ett brev. Han skrev....Jag ligger i en influensa men var inte oroliga det går nog över. Jag vill minnas det var den 1 augusti. Klart jag blev mycket orolig. Jag hade haft en dröm, men i drömmen tyckte jag det var min bror Nils som låg i en kista som bars in av två män.
Så¨efter en dag när jag kom hem kom syster Sally och sa att fru Haarala får åka ner till Broby Sanatorium för maken har blivit sämre. Jag hade naturligtvis inga pengar men jag fick 40 kronor av syster Sally. Så var det att ordna för mina pojkar och jag bad min bror Erik och Elida att se till dom lite men av det blev intet.
Jag skulle byta tåg i Helsingborg och i Hässleholm. I Hässleholm skulle jag åka buss till Sanatoriet men då skulle jag få vänta tre timmar. Jag ringde till Sanatoriet, det var Underläkaren som svarade. Överläkaren var bortrest. Han sa då att han inte var av samma mening som överläkaren för han tyckte Uno var bättre idag för han hade rakat sej själv. Jag sa att jag får ta bil, jag är så rädd att något skall hända innan jag kommer fram men det blev så mycket dyrare. Läkaren tyckte jag kunde invänta bussen men jag blev oroligare och tog en bil.
När jag kom fram mötte jag underläkaren...han sa då.....Jaså Fru Haarala är redan här. Ja sa jag....jag blev så orolig.....då sa han...jag har inte talat om för honom att fru Haarala skulle komma men nu skall jag gå in.....då sa jag....doktorn kan inte säga att jag kommer med anledning av hans brev där han skrev att han hade influensa........
Och så min fråga............Är det Hjärninflammation i så fall TBC......Ja sa doktorn....men fru Haarala kan få tvätta av sej resdammet medan jag talar med honom.
Så var det att visa sej stark, inga tårar, han får ej bli orolig. När jag kom in blev han så innerlig glad och bara kramade mej och höll mina händer. Så sa han......jag har fått brev från Inga och Ernst idag, med en massa foton. Ja sa jag...det har vi också fått därhemma. Så frågade han efter pojkarna och sa ...att om jag får 40 grader feber vill jag hem så jag får se pojkarna. Ja sa jag...du skall få komma hem. Jag förstod då att hem skulle han komma.....men det blev nog som död.
Han låg på halvt enskilt rum men kamraten som låg där fick flytta ut och jag fick stanna och vaka. Jag kunde inte ens be Gud om hjälp, allt var mörkt och en mängd ugglor i skogen som ropade i ett. Där fanns mycket med fågelugglor och dom betyder döden när dom ropar i ett har jag hörts berättas.
Jag hade tvättat mitt hår innan jag reste hemifrån, jag hade självlockigt hår på den tiden. Då kom husmor in så sa hon....O vad fru Haaralas hår är fett, då sa jag...det är nytvättat....Hon gick efter varmt vatten o tvättade det men efter en timma var det lika fett igen.
Så kom hon tillsammans med Överläkaren in och hon talade då om mitt hår...ja sa doktorn det är nerverna....dagen efter var det en liten grå hårstrimma.
Så gick dagarna, han låg för det mesta i halvslummer. Men en dag sa han......Om jag går bort Hilda får du inte gå ensam, du är så ung ännu och jag vet att du kommer alltid att tänka på våra pojkar först och främst. Du har varit en underbar hustru och en underbar mor. Jag la huvudet på hans bröst och bara grät. Jag gick inte ut men så kom Husmor och sa att fru Haarala måste gå ut och få lite luft, jag ska se till maken, det är doktorn som sagt till mej att ni måste gå ut lite.
Så en dag när jag var ute mötte jag den han delat rum med...han sa då att han varit inne och hälsat på honom men att han inte kände igen honom. När jag kom in så sa han....När du hyrde denna lägenheten såg du inte att tapeterna håller på att falla av, då förstod jag hur det var för det fanns inga tapeter, det var målade väggar. Jag sa det blir bättre när du kommer hem. Sen somnade han och sen var han klar igen.....men en stund efter sa han....Har inte Gustav varit hemma inatt och hur vågar fröken Nilsson vara här ensam. Vad skulle far säga då...Jag sa....Uno jag är inte fröken Nilsson längre, jag är din fru och i morgon fyller du 39 år...ja det vet jag sa han.
Så kom det ett telegram från pojkarna och jag sa då ….du minns väl våra pojkar Hilmer, Olle och Lasse.....han sa då nämen....och jag sa...här är ett telegram till dej...Han tog telegrammet men lekte med det i händerna som ett litet barn och sen somnade han.
Dagen efter bad jag Husmor se till honom medans jag gick ett ärende till byn...för han fyller år idag och jag skall köpa gula rosor, han tycker om gula rosor...Då var han klar i huvudet igen och jag kom tillbaka....Då sa jag...Du fyller ju år idag...Ja sa han och du har köpt gula rosor som jag tycker om.
Sen gick det fram och tillbaka, där låg en bibel...så jag sa till Uno...vill du att jag läser en bit i bibeln för dej? Nej sa han som jag levat får jag dö.
Så den 11 augusti på förmiddagen var det slut..............
Dom bars då ner i en källare, jag bad Syster att jag ville gå med ner och se honom.....Hon avrådde mej men jag ville gå dit men det ångrade jag för han såg så hemskt lidande ut.
Så var det att tala med doktorn, jag sa att jag ville gå ner till fabriken här där dom gör likkistor, för han skulle forslas på järnvägen hem. Det fanns inga likvagnar då som körde den långa vägen...han sa då att han skulle obducera honom. Men doktorn sa jag....jag vill att pojkarna ska få se sin pappa så jag tänker be kyrkogårdsvaktmästaren att öppna locket. Då sa han att det går bra ändå för den obduceringen syns inte.
Han hade torr lungsäcksinflammation och den är värre för då går bacillerna ut i blodet och jag vill se vilken väg det tagit...och så blev det.
Jag tackade läkare och husmor o systrarna...då fick jag en adress av husmor där jag kunde få bo gratis hos ett gammalt par och dit gick jag för att så dagen efter ordna med järnvägen, för det blev en järnvägsvagn som bara kopplades ifrån och sattes till vid ombyte av järnväg.
Så undrade jag...hur skulle jag klara av allt.
Men vår villa var fortfarande till salu i Skånes Fagerhult. Så var ju lagen sådan att man måste bo viss tid innan man hade hemortsrätt. Så hemortsrätten var Skånes Fagerhult. Så räkningarna gick dit för hemforslingen och sen fick jag ut en livförsäkring på 1000 kronor. Kistan betalade jag och alla begravningsomkostnader, 165 kronor för gravplatsen, det fanns ju en avdelning på kyrkogården för dom som inte hade råd, men det blev bara för en så det blev inga familjegravar.
När jag kom från tåget kom Hilmer och mötte mej på gatan. Han anade att jag var med det tåget.
Då sa han...det är svårt mamma men det är väl att det inte var du. Jag hade skrivit ett brev ner till Elida min syster och till Nils. Men Elida kunde inte komma för Calle låg på TBC-stugan i Malmö. Han låg där länge så Hilmer hälsade på honom där och då sa han......Din pappa var lycklig som slapp undan på tre månader. Hade man vetat att man kunde blivit bra så hade det gått att ligga här. Men nu ligger man bara och väntar på döden. Nils reste till Köpenhamn och storebror Oskar hade inget intresse, han kände Uno för lite.
Men tänkte jag....det är inte Uno det gäller det är jag som blir ensam med mina barn. Men det kom en jättestor krans från Malmö, Klara och Konrad hade flyttat till Lyrestad. Dom fick i sinom tid ärva lite men just då hade dom det fattigt. Så Klara skrev, vill du jag ska komma ner så får du skicka pengar till resan vilket jag också gjorde. Jag tyckte att någon närstående skulle ändock komma. Hon kom i röd klänning så jag köpte tyg så sydde hon sej en klänning och så var det en hatt.
Ja så skulle Hilmer ha en kostym och jag beställde den hos Kaboms genom Erik och när Disponenten hörde det så sa han ...att den skulle inte betalas utan vi skulle få den gratis. Uno min make hade ju sytt en del för den....funnit upp att sy spegelsömmarna på maskin...vilket också blev modellen sedermera.
Erik min bror kom så hem ...han sa att den kostar 125 kronor....så sa han efteråt...du slipper betala den...men dom där 125 kronorna behöver jag ett tag...du får tillbaka dom sedan.
Så kom begravningsdagen. Jöns och Hanna Andersson kom och vår pressare Gösta och Karin kom med beklädnadsfana från fackföreningen.
Jag har glömt att tala om att min make kom hem som jag lovat. Det fanns en pigkammare där gjorde vi i ordning lakan på väggarna och ett sofflock på stolar att ställa kistan på och så hade jag lånat hem en hel del gröna träd från Hallbergs blomsterhandel genom att jag beställt kistbuketten där.
Så där stod min käre make, köket låg upptill men jag måste laga mat till dom gäster som Jöns och Hanna och några vänner till.

När tanken går tillbaka så undrar jag ibland......Varifrån får man kraft att klara av allt.

Men dagen tog slut.....Det var många svårigheter kvar.....Får se om jag orkar vidare med att beskriva
MITT LIV!!!!!!


Det orkade aldrig min Farmor Hilda göra men som hon skrev här ovan så var inte svårigheterna slut där utan det tog många år för henne att komma igen, men hon gjorde ALLTID ALLT för sina pojkar o sedermera även för deras familjer till vilken jag hör och det är jag mycket stolt över!

Hennes yngste son Lasse gick bort i hjärnhinneinflammation vid 10 års ålder, bara 2 år efter att hennes make Uno gått bort. Äldste sonen Hilmer levde mellan 1914-1993,

Iris levde mellan 1916-1920
Mellansonen Olle 1919-2004.

Hilmer, Olle och Lasse


Min pappa var ju pojk nummer två Olle Torsten Hermuth Haarala!
Han har också skrivit sina memoarer som jag läst och hans första minne är från han var 2½ år gammal....och han har skrivit om dom svåra åren efter att familjen mist sin make o pappa ............men det är en annan historia!

Min farmor Hilda blev sedermera (ett ord som var hennes eget) trolovad med min Farbror John som vi barnbarn kallade honom. Han var hamnsjåare i Göteborg. Dom levde ihop i 50 år, han dog före farmor Hilda. Jag tror att han dog 1974. Hans sista dag i livet vet jag var en fisketur på Mjörn med sin vapendragare gråhunden Chicko. Han var en underbar styvfarfar som vi barnbarn älskade.
De hade en stuga nere vid sjön Mjörn där vi tillbringade underbara många sommardagar.

Jag o en kompis på verandan till farmors stuga

Hennes politiska intresse hade hon hela livet, hon blev sedermera en stor beundrare och god vän med Olof Palme och hans hustru Lisbeth. Hon brevväxlade med dom genom många år och fick alltid blommor till jul och när hon fyllde år och Lisbeth skickade en vacker bukett till hennes begravning. När Olof dog sörjde min farmor honom som om det varit hennes egen son.
Min ende kusin på pappas sida har dom breven, ska be honom kopiera o skicka till mej så jag kan visa er dom.


Hilda Haarala
Född 7 januari 1894 – död 4 april 1989

 

 


Ett stort tack till alla er som har velat läsa om min Farmor Hilda här på zoomin!

 

Del 10
 

 

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se