Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

Del 10

 

Här kommer en fortsättning på Min farmor Hildas memoarer som jag faktiskt inte hittat tidigare....Hoppas du vill fortsätta följa henne i henns liv

Del 10

 

 

Det har gått ett tag.
Jag orkade inte att liksom leva om mitt liv, det gör ont när skorpan på såret spricker.
Jag hade i alla fall mina pojkar, men vi måste byta bostad. Den var för dyr, 66 kronor i månaden, det var mycket pengar.
Men först nu skulle Lasse börja skolan, han har blivit försenad på grund av alla svårigheter så han är över 8 år.
Men det är svårt att finna oss tillrätta här i Alingsås. Hilmer skulle åka till Borås och sy hos några skräddare, så gjorde han men jag var så ängslig för honom. Tänk om dom använder sprit.
Så en dag kom Erik hem och sa att Hilmer får börja till Kaboms vid pressen. Jag skrev eller ringde att du måste komma hem. Vad glad jag var när jag mötte honom vid bussen.
Så en dag kom Hilmer och talade om att det var två bröder som hade hotat honom med stryk för att han fått börja till Kaboms. Han visste vad dom hette och var dom bodde så vi gick dit och jag sa såhär....vi är svenskar, jag är skåning min make var norrlänning.........jag tänkte på vårt efternamn Haarala. Det gick bra, det gick sen bra för dom bröderna, det blev även arbete för dom på väveriet.
Och så var det Olle, han trivdes inte i skolan, han talade inte om det i början. Men han kunde inte sova om nätterna och var trött på dagarna, så ofta fick han stanna hemma och Lasse fick säga ifrån till Olles lärare Båth när han inte kunde, inte orkade med skolan.
Men sa jag en dag..det här går inte Olle, du måste tala om för mamma vad det är. Ja då kom det fram att läraren kallade honom för Olof och Olle sa...jag heter inte Olof, jag heter Olle..........då kallade han honom för skåning och sa att det är klart att du heter Olof, man döper inte till namnet Olle.
Ja så en kväll efter arbetets slut sa jag...nu Olle går vi upp till magister Båth och så skedde.
Jag presenterade mej och sa att magistern och min son kommer inte överens...........Nej sa han då, han är mycket borta...........Ja det är magisterns skuld en del för magistern behagar kalla honom för Olof...men han är faktiskt döpt till Olle...........så kallar magistern honom även för skåning, men min man var norrlänning. Så då kanske det kunde likaså vara det. Men jag tillåter absolut inte under några omständigheter magistern att ha sådana tilltalsord och särskilt som vi är nykomna till Alingsås och jag vill även att mina söner själva ska vara ärliga och göra sitt bästa. Dom är ju faktisk omtyckta där vi bor för dom är alltid artiga och snälla.
Jag är ensam för jag bär svart som magistern ser för jag har mist min käre make. Men jag tänker vara både mamma och pappa för mina söner. Så går det här inte bra får jag väl försöka att komma härifrån.
Nej, nej sa Båth, det här skall nog ordna sej, nu vet ju både Olle och jag var vi har varandra. Och jag är tacksam att fru Haarala kom och talade med mej.
Sen gick det bra för Olle, han hade magister Båth hela folkskolan igenom.
Men min Lasse hade svårt för rättskrivning.
Dom kom på skolovskoloni det första året Lasse gått i skolan 1930. Jag var liet ängslig för mitt arbete, det tycktes inte gå så bra för Rönnblom längre, han var efter med hyran för ett helt år och ibland kunde vi få vänta med att inte få våra löner på lördagarna. Så 1930 till Jul så var det slut, han blev uppsagd och han flyttade skrädderiet hem till bostaden och jag blev uppsagd. Han behöll bara två sömmerskor och pressaren.
Vi hade då flyttat till en gammal tvårumslägenhet men även där var hyran i det närmaste för dyr. Det var på Drottninggatan. Ja det var svårt. Det hade kommit in en man i mitt liv som själv mistat sin fru och gift om sej, men allt för honom var också svårt, han ville hjälpa mej att bo bättre och söka in till Kaboms.
Så vi fick en lägenhet ovanpå Kafé Ringen. Men visst var den fin men full av ohyra, pankor som man sa på den tiden. Han hyrde det ena rummet att ha som kontor men det gick bara en tid så lämnade de Alingsås.
Så gick jag då utan arbete..så blev det tal om Skolkolonin igen men i år så skulle inte pojkarna få följa med men det bodde en änkefru Bohlin, hennes man hade varit rektor, hon tyckte mycket om alla mina tre söner för dom var artiga och snälla. Hon tyckte dom var väluppfostrade. Så en dag frågade hon mej om inte Olle och Lasse skulle komma till Skollovskolonin...Nej sa jag, dom var med i fjor så syster Sally sa att dom kommer inte med i år. Men då sa fru Bohlin.....Men jag vet att fru Haarala går utan arbete. Så det skall jag ordna.
Sen var det en tid med examen. Hilmer och jag sydde om kläder till både Olle och Lasse, det hade varit pappas kostymer och det skulle vara mössor till också på den tiden. Hilmer spelade biljard på den tiden, han blev Alingsåsmästare med tiden. Så hade han tjänat ett par kronor så Lasse fick 2 kronor att gå och köpa sej en mössa, den kostade 2 och 25. Så han blev skyldig 25 öre. Men det kom en god vän så även Olle fick en ny mössa. Lasse blev så glad för han sa att får inte Olle någon mössa, så vill inte jag ta den nya. Men så var det skor. En dag träffade jag rådman Gustavsson. Vi hade bott upptill varandra, han hade en villa alldeles upptill oss. Han visste att jag var utan arbete. Så han stannade och frågade hur det var...ja sa jag nu är det examen och skorna är slut. Då sa han....gå in till Håkanssons Skoaffär och hälsa från mej och fru Haarala skall få nya skor till både Olle och Lasse och så¨skedde....dom fick dom finaste skorna och galoscher till.
Så hade Hilmer två vita skjortor, sommarskjortor som hade blivit för små. Dom sydde jag om till Olle och Lasse. Så nu var dom fina. När dom kom hem från examen sa dom båda två......
Mamma ingen i hela skolan var så fina som vi.
Så var det klart att dom skulle få komma till Skollovskolonin. Ja jag var glad att dom fick komma för att det blev bättre med mat, för det hade varit klent med maten. Så var det tid att jag skulle följa dom, Syster Sally tog hand om dom...jag tror att dom fick åka bil eller tåg..jag minns inte riktigt....men innan gick vi in på kyrkogården till pappas grav. Ja så när vi gick därifrån sa jag....
Jag hoppas att slippa vara med om nån begravning mer, utan vi får leva tillsammans. Då sa Lasse...
Men jag vet inte mamma men det känns som om det skulle bli jag.....Nej Lasse så får du inte säga. Du hade mässlingen för några månader sedan och det gick bra och du är ju stor och kraftig och nu får ni bättre med mat.
Så fick jag se en annons i tidningen att det var ett fint pensionat som erbjöd att den som ville lära och laga mat kunde få börja där mot att hjälpa till lite i köket men ingen lön. Jag sökte och fick platsen och fick även äta där.
Så började Hilmer att äta middag på en matservering.
Jag sökte fortfarande att komma in till Kaboms. Å skulle vi ju flytta från Kafé Ringen och jag hade talat om för fru Lönnert, hon var nämligen uppe och talade med mej och tyckte att jag hade det fint men jag sa då att vi måste flytta för jag har inte råd. Och min sons lön räcker inte.
Så när jag var där skrev Olle och Lasse från kolonin och Lasse undrade i ett brev om mamma fått någon annan lägenhet. Så frågade fru Lönnert en dag om jag fått någon lägenhet...nej sa jag....
Då sa hon....jag ska be min man Direktören om han kan fråga Disponent Möller som har bryggeriet om han har någon lägenhet ledig. Jo det skulle bli en lägenhet ledig, inne på gården låg en stuga med två rum och kök. 35 kronor i månaden och jag skulle själv gå och fråga honom och prata med honom...och så skedde och vi fick då flytta dit när den blev ledig.
Men sorgerna är inte över. En dag ringde Hilmer ut till mej på pensionatet en middag och sa......
Mamma Lasse har kommit in på lasarettet. Syster Sally har försökt träffa dej men visste inte var du fanns....då sa jag....Vad fattas honom....Du svarade.....han har ont i huvudet.
Jag sa till flickorna i köket.....Jag måste till lasarettet, så ni får klara er utan mej,
Lasse låg på allmän sal, han blev glad när mamma kom, jag hade ju inte haft råd att hälsa på dom på kolonin.
Han började då att tala om Skånes Fagerhult där skulle bli en flygplats...alltså landningsplats för flygplan. Ja det hade varit på tal men så blev inte. Pojkarna hade svårt att glömma Skånes Fagerhult, så dom sa att när dom blir stora skall vi köpa igen vår villa.
Men snart började Lasse tala fortare och fortare och jag förstod då att det måste vara hjärninflammation. Jag frågade läkaren, det var underläkaren. Överläkaren var inte hemma. Han talade då om att han misstänkte att så var fallet, han frågade mej varför jag trodde så med en gång...Ja sa jag en liten dotter på nära 4 år och så min man han dog på Broby Sanatorium för 2 år sedan.
Så sa jag....vill doktorn vara snäll och lägga in honom på enskilt rum. Jag skall gå hem och hämta en vit rock att ha på mej, sen vill jag vara hos mitt barn. Han ville jag skulle vänta till nästa dag.....
Nej sa jag, det är mitt barn, då tar jag hem honom.. Då förstod doktorn att det gick inte att hejda mej utan när jag kom tillbaka hade dom flyttat på Lars Erik, så var hans namn, men det blev Lasse i dagligt tal. Så kom då Erik, min bror och några till bland annat Anna Liden Johansson, hon var särskilt förtjust i Lasse. Så en dag sa Lasse.....mamma varför kommer det så många och hälsar på mej, jag skall väl inte dö? Oh Gud finns du, jag försökte att med lugn...nej Lasse men mamma blir hos dej tills du blir bra. Så gick dagarna och nätterna. Min förtvivlan den delade jag med Hilmer. Lasse hade varit solstrålen hemma, han var särskilt glad för mamma och förstod att vi hade det svårt och att vi också måste flytta. En gång var det något som Hilmer och jag inte kom överens om så Hilmer svarade mej lite vresigt.....Då sa Lasse....Det hade du inte vågat svara mamma så om pappa levat.
Så kom då Överläkaren hem och en dag kom han in till oss, underläkaren förklarade vad han trodde det var. Då sa överläkaren.....O så det vackra barn och inget kan vi göra, det är förskräckligt. Då talade underläkaren om att det var det tredje fallet i familjen men jag fick aldrig veta om det var TBC med för när pappa dog blev barnen undersökta och Olle och Lasse var negativa men Hilmer fanns något. Men det tyckte läkaren var bra för då har dom mer motståndskraft. Hilmer hade en svår hosta när pappa gick bort men doktor Svartling sa att det är lite slem i lungorna men inget farligt, han fick medicin. Men det var en doktor Liljenberg som gav Hilmer en bra medicin så hostan försvann och han sa att han har ingen TBC, han har inga anlag för TBC.

Ja så kom den svåra dagen då vi såg att det gick mot slutet för Lasse så jag knäböjde vid Lasses säng och sa.......Var inte ledsen Lasse lille, du går hem till pappa.....då smålog han åt mej och det småleendet fick han behålla. Han fick en vit kista, det ordnade kyrkogårdsvaktmästaren Arvidsson.
Så blev Lasse satt i kapellet. Så en dag gick jag och Anna Lyden Johansson dit och vi fick se honom, han log fortfarande.
Så var den drömmen sann som jag drömt 14 dagar innan att jag var på begravning och hade en stor och en liten kista, det var 14 dagar innan Lasse blev sjuk.
Kyrkvaktmästaren hade grävt så att pappas kista syntes och Lasses kista blev ställd ovanpå..
Jag fick 20 kronor av fru Lönnblad och så träffade jag syster Annie första gången, hon var så kallade syster för hjälpföreningen och genom fru Lönnerblad fick jag 25 kronor så det blev lite kaffe för dom som ville komma upp. Det kom några från Frälsningsarmén för Lasse och Olle tillhörde L.P.pojkarna i Frälsningsarmén. Så det blev en armébegravning. Olle hade jag tagit hem men han ville tillbaka till kolonin, han ville inte vara med om begravningen. Så syster Sally tog honom med till kolonin igen. Men alla dom andra LP pojkarna ställde upp och sång och musik av armén. Jag vill minnas att genom Fackföreningen så fick jag lite pengar av Kaboms. Så fick jag också börja till Kaboms.
Men jag var mest på kyrkogården all ledig tid. En tidig morgon då jag gick till kyrkogården fick jag höra en härlig sångröst från Landskyrkogården. Jag talade om det på fabriken, dom sa att det var doktor Bratt, han brukade att göra så vid sina föräldrars grav tidigt på sommarmorgnarna.

Så flyttade vi då till Kungsgatan, in på gården i en liten stuga med två rum och kök och en glasveranda. Det var den flytten Lasse var så orolig så han skrev ett brev från kolonin och undrade om jag fått någon ny lägenhet, men han fick inte flytta med dit.

Så var det då dags, villan i Skånes Fagerhult skulle äntligen säljas. Vår gode vän som hyrt den bodde kvar. Jag överlät det hela åt Gustav Nilsson, han sa att jag skulle begära konkurs. Så skulle villan säljas på auktion och han och jag skulle övervaka och resa dit ner när den skulle säljas. Jag minns inte riktigt vilken plats det var. Men jag fick senare veta att den gubben han tjänade extra pengar på sånt här. Så en dag kom han hem och sa att han hade inte fått tid att kunna resa ner på konkursauktionen, men den hade blivit såld för inteckningarna till vår bäste vän. Men han ville i alla fall ge mej 100 kronor, så det var allt jag fick ut av det. Men jag har undrat många gånger hur mycket extra han tjänade själv på affären. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag aldrig skrivit på dom papprena utan begärt ny försäljning. Men bästa vännen han gifte sej, han var väl mellan 34-40 år. Han var fiskhandlare och han flyttade dit, han fick flera barn med sin fru men hon kunde inte sköta ett hem och barnen kom tätt. Så en dag hängde han sej. Han skulle betala 250 kronor i hyra om året, så han flyttade in tidigare men någon hyra fick jag aldrig, men det kan hända att han betalade in det på lånen som ränta, det är så länge sen så jag minns inte allt.

Sen var det en som köpte den och nu skall den vara välskött efter vad min äldste son säger för han kom i sinom tid till Markaryd som produktionschef. Vi var där och hälsade på en gång och då åkte vi även till Skånes Fagerhult.....Ja det var att gå händelserna lite i förväg.............

Så när även det var överstökat så började livet som sömmerska till Kaboms men jag kände mej inte riktigt frisk, nerverna höll inte. Jag hade fått en god vän Frida, hon arbetade på väveriet. Vi träffades på kvinnoklubben, jag hade gått med där, men efter Lasses död var jag inte intresserad och det var mest sladder där så jag gick därifrån. Men genom fackföreningen tillhörde vi Arbetarkommunen.
En dag 1932 den 1 november blev jag sjuk, det började på arbetet och jag frös och fick feber så Hilmer fick koka kaffe själv och så gå efter doktor Liljenberg och han föreslog lasarettet. Dagen efter gick jag till lasarettet och blev inlagd.
Oh herre Gud skall jag nu hamna här....Och mina pojkar, Olle var då 13 år och Hilmer 19 år och en omodern lägenhet där vi eldade i en så kallad Sulukamin med en sorts kolkoks och den kunde vara farlig för kom det aldrig så litet emellan kunde den osa.
Jag låg på observation i tre veckor, febern kom och gick. Hilmer kom till lasarettet varje dag tio minuter över ett gick igen tio minuter i två. Olle gick i skolan men kom med när det gick.
Så en dag var alla stans läkare samlade och gick igenom hela lasarettet, däribland var doktor Bratt och doktor Svartling. När Lasse dog var jag ju fullkomligt nere. Men jag var en tid på det här fina pensionatet och där brukade doktor Bratt komma dit om det fanns någon som behövde läkarhjälp.
Så en dag såg dom båda biträdena och fru Lönnerblad att jag verkade riktigt underlig, jag hade börjat fundera på om Lasse verkligen var död, tänkte att han var skendöd. Så en dag sa fru Lönnerblad att när Hilda går hem så gå upp till doktor Bratt med det här brevet, vilket jag gjorde, Han läste brevet och bad mej sitta ner och började att prata med mej och frågade varför jag var sorgklädd, det var ju slöja på den tiden och den fanns ju kvar efter min makes död och bars åter. Ja sa jag....jag har mistat en liten son på 10 år och min make dog för 2 år sedan. Då frågade han om jag hade fler barn...ja sa jag... två söner till. Så gick han efter en harpa och började spela och sjunga. Jag lyssnade och började undra vad det här är för mening. Han frågade om jag har något ont. Ja sa jag... i magen känns det konstigt ibland. Ja sa han... det är lite av nerverna men ni skall få lite lugnande medicin så ni kan sova om nätterna och så skall ni leva för dom ni har kvar, för dom som är borta kan man aldrig få igen. Jag sa.....kan man vara säker på att min som inte var skendöd......
Nej de där tankarna skall ni släppa för han dog ju på lasarettet och stod i kapellet några dagar.
Ja det blev ju lite lugnare för mej. Men det var just det där med magen och nu när jag låg på lasarettet så var ju doktor Bratt med där och vad läkarna sen har talat om undrar jag för sen på kvällen kom överläkaren Gramén och sa att i morgon sak vi operera fru Haarala. Jag frågade då vad det kan vara. Ja det är det vi inte vet, men nu kan vi inte köra ner febern mer, det har vi gjort nu i flera dagar. Så kom doktor Lindgren och syste Ragnhild och jag fick dricka en massa med vatten. Så frågade jag vid vilken tid på dagen...jo på förmiddagen. Jag hade frågat doktor Gramen om det var en stor operation och han svarade att det var en stor operation men sa han det är så att en liten operation kan många gånger misslyckas, men däremot en stor operation går bra. Jag sa då bara.
O mina pojkar, han frågade då om jag ville att de skulle komma ett slag på kvällen. Nej sa jag....då kan dom inte sova och den äldste har sitt arbete och den yngste går i skolan.
Så bad jag få doktor Lindgren som själv skulle vara med vid operationen och syster Ragnhild om dom ville hämta mej så tidigt som möjligt så det kunde vara över till middagen då min son kommer. Det lovade dom och klockan halv 9 på morgonen kom dom. Vi var på stora salen, Syster Ragnhild hade lovat mej att ta emot Hilmer när han kom. Men hon hann inte utan Hilmer kom in på salen, men mammas säng var tom. Han ropade då...var är min mamma, dom andra svarade....hon har blivit opererad idag. Så kom då syster Ragnhild och sa......Hilmer det har gått bra och mamma skall vakna nu, hon ligger på enskilt rum så kom med mej. Då sa syster Ragnhild....vakna nu fru Haarala, jag minns än att jag svarade att det är inte över än...jo sa hon klockan är halv två och sonen är här. Men då kunde jag inte rör en arm, jag försökte att dra Hilmer till mej men han stod ju alldeles intill sängen. Han fick komma på kvällarna också.
Hilmer hade då börjat sällskapa med en söt liten flicka Sonja Hansson. Han hade varit och passat Erik och Elidas tvillingar, det var där han fått hennes bekantskap och hennes föräldrar tyckte mycket om Hilmer och så blev dom även bekanta med Olle och dom var snälla mot Olle, så ibland fick han vara där några dagar men middag åt dom på pensionatet.
Jag hade 3 kronor om dagen från sjukkassan, det var sämre på den tiden. Den första dagen kostade det 2 kronor på lasarettet och sedan 1 krona om dagen, så det blev någon krona över så jag måste hjälpa dom lite med hyran och bränsle till sulukaminen. Hilmer hade inte så mycket betalt. Jag låg ganska länge på enskilt rum, så länge jag hade rören i magen, 4 rör vid vardera sidan som skulle samla upp varet. Så en dag kom doktor Lindgren in på rummet och sa......idag skall jag göra fru Haarala glad. Vad kan det vara doktorn, min största glädje är mina söner...ja det förstår jag...sa han...men det här gäller proven på varet som låg i magen, för det var stora varkakor, men provet visar att det finns inga TBC-bakterier och inte något annat heller och det läks bra. Jag svarade....jag är glad för det men själv har jag aldrig varit rädd för TBC. Ja när vi tog provet i armen så visade det sej att det fanns lite men det kan vara bra med lite, men nu skall det nog gå framåt med raska steg. Till Jul tyckte syster Ragnhild att nu skall vi flytta fru Haarala in på ett rum för tre. Så hade jag också fått börja äta lite, det fanns inte dropp på den tiden utan det första var en matsked äggröra, sen en stekt skiva rödbeta, jag skriver om detta för att ni ska få veta hur det var på den tiden.

Så blev det jul, julafton skulle Hilmer och Olle vara hos Erik och Elida. Jag gav Hilmer lite pengar och även Olle sa....köp någon blomma och det hade dom gjort. Erik och Elida arbetade båda två på Kaboms, dom hade köpt julklappar, en hel del till sina barn men inte en sak till Hilmer och Olle, men när dom kom hem på kvällen så låg där en paket från Klara med jag tror stickade strumpor, jag minns inte riktigt och så en paket från en flicka jag blivit bekant med på pensionatet..Lönnerblad, hon hälsade ofta på mej på lasarettet. Erik hade sagt....ni skall få nyårspresent istället men det blev inget då heller, men själv kände jag det bittert. Jag och Uno som tog hand om Erik efter konfirmationen och hade honom i fyra år tills han blev utlärd och kunde något så när själv. Det fanns fler tillfällen som vi hjälpt och även några år efter fick jag hjälpa honom då Elida och Elsa hade sett honom i en besvärlig situation, tagit ut 300 kronor på en postanvisning, det stod hans namn men inte samma adress men det hade kommit i deras brevlåda. Erik hade varnat dom och sagt att gå till posten och lämna tillbaka postanvisningen. I stället tog dom ut pengarna, så ringde Postföreståndaren till Erik och sa att dom pengarna skall Nilsson lämna tillbaka senast i morgon. När jag skulle gå hem på kvällen gick jag in på hans verkstad, han hade börjat eget, då satt han och grät, jag frågade....vad är det nu Erik...han sa …..kan du låna mej 300 kronor tills jag får den här kostymen färdig och så talade han om hur det gått till. Jag sa att jag har 300 kronor kvar på min bok, jag tog en försäkring på 1000 kronor efter Uno gick bort och på den hade jag lånat en gång men fick 700 kronor men ingen ränta, det var under krigsåren. Så jag gick och tog ut pengarna, Klara var med när jag lämnade honom pengarna så hon sa kom nu ihåg så att Hilda säkert får sina pengar tillbaka. Så gick jag då in ett par dagar edter och just då han räckte mej pengarna kom Elida i dörren men i stället för att tacka för hjälpen gick hon och var arg som ett bi och slog igen dörren så det skakade i det gamla huset. Hon ville väl haft dom pengarna med....Ja Erik hade en besvärlig familj. Detta inlägg hände flera år efter det jag låg på lasarettet.
Tiden gick och jag bättrade mej, såret var stort men det läkte bra och fortfarande kom Hilmer varje middag och så åt han middag när han slutat.

Men en söndag kom inte Hilmer...o vad rädd jag var, jag tänkte på sulukaminen. Så kom denna flickan, då sa hon jag skall gå den vägen, du förstår han har kanske varit ute lördagskväll och lagt sej sent och Olle är kanske hos Hanssons. Ja han låg verkligen och sov. Men han fick fort på sej kläderna. Syster Ragnhild kom in och sa...var inte så orolig för det här då blir det feber. I detsamma när hon kom ut så kom Hilmer och frågade...får jag gå in till mamma, jag har sovit och besökstiden var slut. Jadå sa syster Ragnhild...Oh vad glad jag blev. Då sa han att han varit hos Hanssons och att Olle var kvar där. Det hände inte fler söndagar.
Så var vi då inne i februari månad och jag hade börjat att få gå upp lite. Så blev jag lite starkare och så en dag fick jag vara uppe hela dagen, bara vila lite ibland och en lördag i februari fick Hilmer hämta hem sin mamma. Dom hade städat så gott de kunnat och hade varmt hemma. Men när vi åkte över torget ryste jag till...vad är det mamma? Är du inte glad att få komma hem. Jo sa jag...men jag vill inte ut bland folk igen...Då sa Hilmer....Doktor Lindgren trodde inte du kunde börja arbeta igen, du var inte stark nog till det mamma. Men allt går nog bra bara du kommer hem.
Så skulle jag börja vara ute lite men jag hade blivit människoskygg, ville inte ut men vi hade Fritz och Ellen och dom var mycket snälla, hade en liten son Sven-Erik och han var så glad för tant Hilda, så när vi gått en promenad så gick vi upp en stund och Ellen sa....kom ni bara ni är så välkomna, ja det var en vänskap som varade i många år, men när jag skriver detta är dom borta för länge sen. Men Sven-Erik är gift med Britta och fått det bra, han blev skräddare och arbetar på Drabant och Britta sitter på ett kontor på halvtid som tillhör kommunfullmäktige genom Arbetarkommunen och de har två söner, den äldsta är ingenjör och den yngsta tog studenten 1985.

Tiden gick och efter tre månader var jag friskskriven och skulle återgå till arbetet. Visst var jag rädd, vad för arbete skulle jag få. Jag fick ett stående arbete att rikta kragar och skära lärfter...inte en stol att sitta på. Jag gick i högklackiga skor på den tiden men måste ta till morgontofflor.
Min verkmästare Eklund visste inte att jag varit sjuk, jag hade arbetat på kavajverkstan förut, detta var Palitåverkstan. Så jag fick då tag i en stol så att någon minut kunde jag försöka smita mej till, men jag hade ju veckolön 33,95 i veckan, gick sedan upp till 35 kronor och därför fick det inte bli någon vilostund.
Sen blev det ombyte av arbete, mitt arbete ingick i skäret och jag började sy svart så jag var åter på kavajverkstan. Sen blev det ont om svart, smoking och frack och då blev det kragar igen.
Så gick det fram och tillbaka med olika arbeten.
Klara och Conrad hade ju flyttat till Lyrestad, han hade sitt hem där, ett litet lantbrukarhem. Det gick inte så bra med skolagning och Klara sydde klänningar för 2,50. Klara var som jag skrev tidigare hos oss på begravningen. Sen fick dom ännu lite pengar när båda hans föräldrar var borta.
En tid gick det bra. Men en Jul åkte jag och Olle dit upp. Hilmer skulle fira julen hos en bekant och dels träffa Sonja i hennes hem.
Det gick åter ett år, då skrev Klara....skicka inga julklappar utan skicka mat i stället. Ja inte hade jag så gott ställt heller men jag fick låna 10 kronor av Ida, som hade plats hos Disponent Möller, skööte allt sen fru Möller dött. Så jag skickade allt från skinka, margarin, mjöl, socker, risgryn...ja det var en stor låda.
Till midsommaren åkte jag åter dit. Jag förstod att dom hade det besvärligt, men midsommarafton kom en kusin till Conrad, han arbetade i Göteborg men var hemma och hälsade på sin bror och sin mamma. Han sa....gå med till dansbanan och så gjorde jag det och det blev en mycket trevlig kväll. Vi dansade flera timmar, så för en stund fick man uppleva lite ungdom på nytt.
Men så kom tanken....såhär kan inte Klara och Conrad fortsätta utan jag får försöka att få dom till Alingsås. Jag hade glömt det hårda brevet hon skrev en gång då jag gick utan arbete och dom hade fått ärva lite pengar. Jag skrev att det var lite besvärligt, då skrev hon. Håll dina bekymmer för dej själv för nu hat jag fått det bra. Jag sa till Hilmer när jag kom hem att Klara är duktig sömmerska. Jag får hjälpa dom hit till Alingsås. Hilmer svarade....bara du inte gör det du får ångra, du vet hur besvärlig hon var både i Malmö och i Skånes Fagerhult.
Så en dag stod det en annons i tidningen att Gerdin behövde en skomakargesäll. Jag gick till honom och sa som det var. När han hörde att Conrad var dövstum drog han lite på det men jag sa att han arbetade en tid i Köpenhamn flera år och har fått lära sej läsa på munnen vad folk säger och han kan skriva. Så fick han då platsen, Klara kom först, jag hade talat med Björk och han lovade att hjälpa mej, det var annars fullt överallt men hon fick börja på byxverkstaden. Så ordnade jag lägenhet åt dom och så skrev jag till kommunen i Lyrestad att dom fick hjälpa dom med att betala flyttningen och det gjorde dom. Dom fick mina sängar, jag köpte någon soffa i stället och Eriks gav dom en del, en klocka vill jag minnas.
Jag tänkte att jag skulle väl ändock få en syster i min närhet. Jag hade då börjat sällskapa med John och skulle fira midsommar hos Märta och Gunnar, dom höll på att bygga en sommarstuga i Askim.
Så jag köpte en vacker sommarklänning. Men redan då började avundsjukan fast jag hjälpt henne till en ny kappa som Uno, Sveas Uno sytt åt mej. Jag trivdes inte i den och sen kunde hon ju sy en klänning själv. Det gjorde jag också så småningom (sydde mina klänningar) efter att jag gått igenom en tillskärningskurs. Så kom dom då bra igång och det gick framåt men när dom fått det bra så börjades det igen, jag var stygg som fodrade ett tack. Men den som känner mej vet att jag aldrig fodrar något tack utan försöker alltid göra mitt bästa. Så har jag handlat i hela mitt liv ifrån det jag var liten. Och har jag själv fått någon hjälp någon gång så glömmer jag det aldrig.

Ett minne....Jag lät Olle börja läroverket och betalt terminsavgiften för han klarade sej in, dom fick tentera in på den tiden. Så skulle han ha 10 kronor till böcker att köpa på onsdagen. Vi fick avlöning på fredagarna så jag hade bara 2 kronor och Hilmer 1,50, det räckte inte. På middagen gick jag in på kyrkogården. Så gick jag ut och satte mej på en bänk i allén. Då kom Märta Larsson och satte sej vid sidan om mej. Märta sa då ….du verkar ledsen Hilda....Ja man har sina bekymmer ibland....du kan väl tala om vad det är så kan jag kanske hjälpa dej.....Jag skakade bara på huvudet men hon släppte inte taget utan till slut sa jag som det var att jag behövde 10 kronor till fredags kväll. Jag sa att det var till böcker till Olle...Då sa hon....det kan du få låna av mej, det kunde du väl krystat fram....Ja snälla du, du skall få dem tillbaka på fredagkvällen. Sen tänkte jag att det måste jag ordna på ett säkrare sätt. Ärta fick sina 10 kronor men sen gick jag in i Bokhandeln och sa....jag har en son som börjat Läroverket...det kan hända att han behöver någon bok under veckan, kan han få det så kommer jag in och betalat varje fredag. Ja det går så bra svarade bokhandlaren. Det glömmer jag aldrig utan har jag många gånger och även till Märtas syster talat om det här hur Märta hjälpte mej. Olle kände inte Märta, inte förrän på min 90-årsdag, två dagar efter så träffade Olle Märta här....å sa jag...Olle, det här är Märta som lånade mej 10 kronor till böcker då du började Läroverket. Ja fast det är nu snart 50 år sen får jag tacka för det var nog inte lätt för mamma.
Så hände det sej att Olle gick in i Bokhandeln och fick böcker, han hade då sällskap med sin bästa kamrat Bernt Hellsvik, hans pappa var överkonstapel. Bernt sa då... kan jag också få böcker så betalar pappa. Bokhandlaren frågade då vems son han var....men bokhandlaren sa nej. Hans pappa var då redan skyldig pengar överallt och det visste nog bokhandlaren. När Olle kom hem så sa han....mamma du är bara en fattig sömmerska men jag fick böcker men inte Bernt. Och Bernt kunde inte förstå. Ja sa jag,,,en fattig sömmerska har inga skulder utan om hon möjligtvis köper något på avbetalning.

Ja så gick åren, Olle fick även böcker av Bengt Eliasson som hade tagit realexamen. Han hade börjat och tänkt att bli frisör men han fick plats på Rådhuset och Olle blev däremot frisör efter slutad skolgång.

 

Del 11

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se