Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Del 11

 

Lite mer från min farmors liv o leverne......

 

 

Något jag har förbigått...det är vänskapen med Frida, hennes man var död sen många år tillbaka och hon hade sällskap med John, så där blev jag och John bekanta. Frida var mycket snäll, under dom svåra åren 1930-31 hade vi inte alltid mat så vi kunde äta oss mätta och det blev strejk även på väveriet där Frida arbetade. Mitt arbete tog slut innan julen till 1930 talet. Det hade delats ut en del mat till dom strejkande så Frida kom hem med ett halvt kilo blandad frukt som hon hade fått och John hjälpte henne. Hon hade en syster Karin gift med Wallentin, dom bodde långt in i skogen med ett litet jordbruk, en gris , en ko. Frida fick antagligen Canser, hon dog 1937 strax innan jul. Det hade då varit slut mellan henne och John. Men när jag låg på lasarettet skickade hon John att hälsa på mej en gång. Men efter jag var hemkommen kände jag inte igen Frida, hon hade andra herrsällskap, så jag drog mej tillbaka. Det passade inte mej och då var det slut med John. Men när hon blev sjuk på allvar så skrev hon till Johns bror och fick hans adress och skickade även bud efter mej. Hon hade då flyttat till en lägenhet. Så kom en syster till henne från Ekskogen ovanför Stockholm. Så jag blev bekant med henne. Hon stannade i 14 dagar men så kom Frida in på lasarettet och dog där. Jag var på begravningen och det var också John och hennes syster med man från Ekskogen och Karin med man var med. Jag vill minnas att vi åt middag någonstans, men jag minns inte riktigt var. Men både jag och John blev bjudna till Ekskogen och vi var där sommaren 1938. Jag åkte till en kusin i Stockholm, men John reste hem. Sen började John att uppvakta mej och vi blev trolovade och levde ihop ända tills han gick bort 1974.


En sommar åkte vi till Danmark, John och jag. Det var på sensommaren så badsäsongen var slut. Vi åkte till en badplats, jag minns inte namnet, men så blev det mat och John var glad för en snaps. Så han ville att vi skulle hyra ett rum och stanna tills måndag, men det ville inte jag. Då tänkte jag på mina söner, dom visste inget om Danmarkresan. När vi åkte över till Danmark så målade dom Sverige på båtarna i hamnen. Vi fick veta att andra världskriget skulle vara på gång, så jag sa till John....Vi får fråga först, så vi frågade kaptenen och han sa att det är säkrast att åka hem för kriget har brutit ut, kanske det inte går några båtar i morgon.
Så vi gick ombord och träffade ett trevligt par, en Styrman och hans fästmö och båda våra gentlemän skolade rätt bra med varandra och så kom dom överens att vi skulle följas åt alla fyra till Liseberg. Men hon och jag kom överens om att så inte fick ske utan vi skulle få sär dom och när vi kom av båten så höll samma droskchaufför som kört ner oss på morgonen och jag sa till John....vi åker hem till dej, det är för sent för mej att åka hem och väl komna in till Johns rum så somnade han ganska fort. Jag blev lite ängslig, för jag och mina pojkar brukade alltid att tala om vart vi skulle, för ibland åkte vi hem till Johns föräldrar. Så på måndagsmorgonen beslöt vi att jag skulle ta mej fritt och John skulle ringa hem till Möllers, där Ida alltid tog emot telefonen, att hon skulle gå ner och lägga en lapp i glasverandan för dörren dit var alltid öppen och det gjorde hon.
Men det var en annan sak när Olle kom hem på söndagskvällen var varken Hilmer eller mamma hemma och inte på morgonen heller.
Hilmer hade stannat kvar i Borås, han hade tävlat i Biljard och gick direkt till arbetet , där fanns ingen mamma, han gick då hem, trodde att jag var hemma. Men då såg han lappen i glasverandan o blev lugnad.

 

När Olle gjorde sin värntjänst var det ju krig och Olle blev ofta inkallad. Han låg då även på ett ställe som kallades Lilla Torp och en dag när han var hemma frågade han.....mamma bodde du och pappa, Hilmer och Iris i en liten stuga på Lilla Torp....Ja det stämmer, där är en vit öppen spis, kalkad och där är ritat ett hjärta som betyder Tro,Hopp och Kärlek.....ja sa jag finns det verkligen kvar. Ja nog är det underligt här i världen

Så flyttade vi in i en ny lägenhet. Den var också trevlig med värme och vi fick tapetserat i sovrummet, det var litet men hade ett fönster och plats till två bäddar.
Så gick det ett tag, John kom när han var ledig, men det var ont om arbete så han arbetade i skogen ett tag och bodde med en kamrat inne i skogen i ett hus. Där var några ungdomar som var komna dit innan, det var någon som hängt sej där så John sa att det spökade kolosalt och pojkarna talade om att det var aldrig lugnt på nätterna. Men John sa att det tar vi bort med olika järngrejor och så var det tyst.
När vi bodde i stora lägenheten var Johns föräldrar och hälsade på oss, dom tyckte att vi hade det hemskt vackert och sådana bekvämligheter med värme och badrum och balkong. Ja visst var det underbart, men säg den lycka som består. Vi var ändock glada att fått denna lägenheten,det var en tysk familj Ludvig som var socialdemokrat och anade att det skulle gå dåligt i Tyskland. Så dom flyttade därifrån i tid. Han var ordförande en tid i Arbetarkommunen, nu är dom gamla men bor kvar i Sverige och blev svenska medborgare.

Så blev det 1943 och Olle och Inez förlovade sej. Nyårsafton 1942 och hade då varit tillsammans ett bra tag. Men dom gifte sej 1944.
Men innan dess hade Hilmer och Maja fått min lägenhet när dom gifte sej och Olle och jag flyttade upp till ett rum med kokvrå.
Ja det blev omsvängningar från det stora till det lilla men jag hade blivit lovad en enrumslägenhet som vi fick efter ett par år.
Men så byggdes det nytt och Olle och Inez var och tittade på en lägenhet, två rum och kök och beslöt att gifta sej 1944. Olle hade då en tid varit i Västerås men kom hem för han var utkallad igen och började då som frisör här.
Jag var trött och trivdes inget vidare på Kaboms. Jag sökte läkare, han sa att hjärtat mitt var inte så bra, det hade börjat växa så jag blev sjukskriven.
Jag fick vistas på landet så jag åkte hem till Johns föräldrar, dom hade då sålt stället till Werner och John var hemma ett tag medan dom byggde ett nytt hus.
Det var sommar och Hilmer åt då middag på Alléns Pensionat och där träffade han Maja som var kompanjon med en syster och en väninna.
John hade bara ett rum i Göteborg och det var inget vidare och det var ont om lägenheter. Men Gunnar, Johns bror var med och byggde en stor fastighet där dom fick köpa lägenheter, så han köpte en enrumslägenhet på tredje våningen så han och hans Märta gifte sej.
John och jag hade då nyss börjat sällskapa. Sedan efter några år byggde dom en sommarstuga i Askim och där var jag och John och hjälpte till ibland. Dom hade då fått en son Stig och jag brukade passa honom. Jag minns, han ville springa ifrån mej när Märta var och handlade men jag brukade säga att då gråter tant Hilda, då kom han tillbaka och kramade mej.
Ja Märta och Gunnar fick det bra. Märta blev arg om unnar kom spritpåverkad en avlöningsdag. Men på lördagarna och söndagarna byggde dom sommarvillan. Gunnar fick köpa en billig tomt och billigt virke från byggmästaren. Så bjöd dom oss på middag och en snaps fick John när vi var där och hjälpte till. Gunnar fick låna på bank 500 kronor som hans far skrev på. Jag önskade att han hade köpt tomten upptill och varit lika duktig som Gunnar. Men John hade svårt att ta vara på pengar.
Tiden gick, Hilmer hade en tid innan han blev bekant med Maja sällskap med en släkting till fru Gram, dom firade semester några dagar i Kvarnabo, jag tror nästan att dom låg i tält, det var när John byggde huset, men sedan när huset var färdigt att flytta in i var jag hemma och hjälpte dom. Johns mor hade vävt så vackra mattor, men var så rädd om dom men jag övertalade henne att lägga dom på golvet i det ena rummet. Så blev mor sjuk och liggandes ett tag men kom åter upp. Hon hade fått sockersjukan på gamla dar. Men hon satt alltid i fönstret och väntade på mej och John.
En gång kom jag ensam, John brukade stå på plattformen i Anten och vänta på mej, bussen var i Anten en timma innan tåget kom från Göteborg. Men då en dag var han inte det, det kändes lite konstigt och hans mor och far undrade liksom jag. Men vi åt middag och mor hade fått ett par kilo lingon av en god vän och dom fick jag. Så på kvällssidan kom en bil och i den var John, han talade då om för mej att han hade spelat kort hela natten och att även en präst varit med, som sedan skulle gå direkt till predikan. John hade vunnit förstod jag, för jag fick 50 kronor. John var givmild mot mej när han hade pengar.


Jag har förbigått min 50-årsdag 7 januari 1944. Jag och Olle bodde då i den lilla lägenheten med rum och kokvrå. Det var ransoneringskort på det mesta av maten men jag bjöd hem lite pö om pö, det var några flickor som kom och uppvaktade mej på morgonen, det var sömmerskor. En av dom var Schagerlind mfl. Men jag hade bakat och bjöd undan för undan. Inez mamma och pappa, Fritz och Ellen, Sven-Erik Harén med fru, Tora med man, Eliassons, Hilmer och Maja, ett par som bodde på andra sidan vägen och så John. Jag fick en vas av kristall från Kaboms (den har Gunilla idag).

Så gick tiden och vi brukade gå till Mjörn och bada och fick då se att det var två som byggt sommarstugor. Vi önskade också att få bygga, där fanns en tomt ledig. Men hur komma åt något att bygga av. Jag var åter hemma i Johns hem. Mor blev sämre, hon sa en dag att hon önskade att jag och John skulle överta huset när dom gick bort. Medan jag var där kom Hilmer och Maja och Inez och Olle cyklande dit och var kvar över lördag och söndag. Jag hade bäddat åt dom på vinden, där stod sängar och en del sängkläder. Så ville dom åka någonstans och dansa, det blev Granvattnet men dom kom snart tillbaka, där fanns bara en del berusade drängar.

Så var jag hemma igen, vi förhörde oss om vem dom här stugägarna hyrt av. Jo det var en Löfgren och jag satte mej i förbindelse med honom och det gick bra, vi fick hyra den tomten vid sjön Mjörn. Men hur få dit något hus. Det gick den sommaren. Så var det en Skoglund, de brukade gå över den tomten när dom badade, så vi blev frågade av Löfgren hur vi skulle ha det. Ja vi köpte först sommarmöbler, bord, soffa och två stolar. Vi hade dom hos grannen under vintern. På våren åkte jag till Anten, dom sålde en sorts hus, liknande arbetsbodar och vi fick veta att det skulle bli förbud på att få bygga utan lov så jag tog mej fritt och åkte upp till Anten. Jag hade 200 kronor med mej och fick köpa ett sådant hus. Johns far var en mycket betrodd man och när jag sa att jag var trolovad med en Åkerman så fick vi det på avbetalning. Så en lördag tog John och la ut stenar som det skulle stå på. Samtidigt beställde jag ett stort treluftfönster, för det var bara ett litet fönster. Så en dag kom dom och marken var frusen så dom åkte över böndernas åker, det kom på en stor lastvagn.
Olle hade då kafé Tallhyddan. Så han och hans medhjälpare och Rapp och någon till kom och hjälpte till så det kom på rätt plats. Det var väl att jorden var frusen än för jag frågade aldrig bönderna om lov för då kanske dom sagt nej. Så kom John hem och en snickare hjälpte honom med fönstret och ändrade dörren. Så klädde vi väggarna med masonit och först målade vi väggarna vita inuti och jag mönstrade dom så det skulle föreställa tapeter. Olles medhjälpare trodde inte det skulle gå bra med tapeter. Men det b lev tapeter i sinom tid. Taket kläddes med detsamma som väggarna och målades vitt. Så var den första etappen färdig och sen kom en dubbelbäddad järnsäng ut och madrassen hade jag sen pojkarna var hemma, sen ett fotogenkök och en korgmöbel, bord och två länsstolar som också varit i pojkarnas rum när vi bodde i stora lägenheten.
Sen började jag måla huset rött med vita fönster, sen byggde John en så kallad veranda och köpte ett tak av tyg så man kunde sitta där och dricka kaffe även om det regnade. Det gick att rulla ihop innan vi åkte hem på söndagskvällarna, för John skulle till Göteborg ocj arbeta. Var han ledig var vi där även andra dagar för jag hade ju slutat arbeta och fått sjukpension 145 kronor i månaden, så därför kunde det hända att vi var där längre.

Olle och Inez förlovade sej Nyårsafton 1941. Vi gick på bio med dom, jag och John.
Hilmer och Maja förlovade sej 1942 och gifte sej 1943, jag tror det var på Midsommarafton, dom och två goda vänner var med som bröllopsvittnen. Sen kom dom hem till mej och drack kaffe och sen åkte dom till Göteborg med sällskap, ett stiligt par. Dom hade fått min lägenhet och jag och Olle flyttade upp i ett rum med kokvrå. Jag var lovad en lägenhet med värme och toalett. Det var ett stort rum och vi kunde äta i kokvrån utom när John var hemma då fick vi inte plats.
1944 hade Olle och Inez fått en tvårumslägenhet i ett nybyggt hus, så då gifte dom sej. Inez fick låna Majas brudklänning, båda pojkarna var frackklädda då dom gifte sej.
Det blev kolossalt tomt när Olle gifte sej, sen var jag ensam utom när John kom. Men ibland var han långt borta ibland i Dalarna. Så var han i Södertälje, han tjänade bra med pengar så när han var hemma en lördag och söndag sa han.......du kan ta dej fritt en vecka och komma upp till Södertäje, respengar får du här och lite till. John sa....jag är bekant med portiern på ett stort hotell så du skall få ett fint rum och jag skall ta mej ledigt så mycket det går. Jag har talat om för honom att vi är trolovade så det skall gå bra. Och så en dag bad jag mej fri från arbetet. Jag reste en fredag oh vad skönt att få lämna allt i 10 dagar. Jag kände mej mycket ensam när Olle också gift sej, jag grät i flera dagar, jag hade haft dom hemma så länge mina pojkar och jag såg inte fram emot något giftermål, det var jag rädd för, ifall John blev utan arbete och dels ville jag inte börja på någon ny fabrik och så var det spriten. Jag sökte doktor Svartling ett tag, jag var trött. Jag talade om att ibland funderade jag på att lämna Alingsås och bosätta mej i Göteborg. Men hon avrådde mej, luften är inte så bra och du har lätt för att bli hes.
Ella och Harald hade gift sej och jag och en göteborgare var värdpar. Dom hade fått en lägenhet, rum och kokvrå, det var ont om lägenheter. Vi var gäster hos dom vid flera tillfällen och den 3 november 1944 fyllde min syster Elida 60 år och John och jag skulle resa dit ner och överraska, vi skulle resa med nattåget för att vara där tidigt på morgonen och då låg vi hos Ella och Harald och förlovade oss på morgonen men märkvärdigt nog observerade inte varken Ella eller Harald att så hade hänt. Dom fick veta det några dagar efter då vi varit hemma i Kvarnabo.
Johns mor dog 1942 på sommaren, hon önskade alltid att jag och John skulle överta huset dom byggt. Werner övertog gården. Men väl var det att så inte skedde för där fanns inget arbete. Så var Johns far ensam ett tag, John och jag var hemma under en semester, men det blev ingen vila. Far ville ha kaffe klockan sex på morgonen. Så fick han då en gammal sjuksköterska Gärda som var hos honom tills han dog. Hon var lite underlig både med kläder och sparsam. Far var glad att vi förlovat oss. Gärda skötte far mycket bra och hon trivdes i Kvarnabo. Så när far dog ville hon att hon och John skulle köpa huset och så kunde vi vara där när vi var lediga. Jag minns inte vilket år far dog, jag skall fråga Elsa. Men han och Gärda var hos oss i sommarstugan och far kunde konsten att med en gren visa var det fanns en vattenådra och så gjorde han då dom var där och mycket riktigt, en tid efter så rävde John där och fann till slut vatten och vi fick en pump hemma från Werner och det var ett mycket gott vatten, en källåder och han hade en grej på botten så den frös inte om vintern. För John och Bessy (våran första gråhund) och sedan Kay (efter Bessy gått bort) var vid stugan varje dag och det gick att elda varmt. Vi hade olika värme, först en fotogenkamin sen en annan dyrbar sak som värmde mycket bra och som alltid höll samma värme. Johns bror Gunnar var och hjälpte oss, så vi byggde till ett rum med stora vackra fönster och så en liten förstukvist och en liten kokvrå med skåp. Olle var och hjälpte mej att tapetsera det hela då John var långt borta.
Sen arbetade John fram en hel trädgård med plommonträd både röda och gula, äppelträd, körsbärsträd, hallonbuskar i mängd och gula och röda krusbär. Potatisland så vi hade potatis för hela året, han murade upp en bra källare, cementerade väggar. Sådde grönsaker så jag konserverade i mängder, särskilt rödbetor, kokte mycket sylt och saft.
Så var en stuga ledig till försäljning, det var ett par makar som hade den till försäljning och Fritz och Ellen köpte den. Wille Hedberg och Nelly kom till oss jämt nästan varje lördag, dom ville byggt ett rum till på vår stuga där dom kunde vara men det sa vi blankt nej till, då hade vi snart inte haft något att säga till om. Men vi sa att det finns en tomt där nere en bit från oss och den gick dom och hyrde och lyckades få en del billigt material genom en som Dattan hade sällskap med. Wille Hedberg hade blivit av med sitt arbete hos Drabant, det kom en tidtagare och pressarna ville inte ha någon tidtagare. Så Wille blev uttagen att underhandla med arbetsgivaren men dom ville inte hörsamma utan tidtagaren måste få stanna. Ja sa Wille....då slutar pressarna....Ja sa arbetsgivaren....då får dom väl göra det....ja då är jag den förste att säga upp mej sa Wille. Ja vi säger så då är det klart, när Wille talade om det för kamraterna, ja då ville dom inte sluta, där stod Wille och arbetsgivaren ville inte ta hans avsked tillbaka utan han fick sluta trots att kamraterna bad för honom. Ja så gick han utan arbete en tid. Men fick sen börja på väveriet och det var mycket mindre betalt så Wille kunde inte klara hem och utgifter, det blev träta hemma för Nelly sa...jag ska ha mina matpengar som vanligt och så får du klara dom andra utgifterna som vanligt. Det gick inte alls och så blev det slut mellan Siv och den hon haft sällskap med i flera år. Nelly, Siv och hennes sällskap hade rest till Malmö utan att tala om det för Wille. Efter en tid fick Siv sällskap med en annan grabb och förlovade sej och blev med barn och det blev bröllop med en enkel vigsel och så fick dom 100 kronor till en middag på hotellet. Då hade det gått så långt att Wille lånat de 100 kronorna av en fru Stålman och ett tu tre så blev det en röra. Wille fortsatte att bygga men det var svårt att göra Nelly till lags. Så började det bli att umgås med fru Stålman och till slut blev dt skilsmässa det hade länge knakat i fogarna..
Nu var det inte roligt längre, det blev en massa olika människor, den ena stugan hade en som hjälpt Olle lite och blivit bekant med Oskar, hans fru fick låna av Oskar 3000 kronor så dom köpte stugan. Den stugan var dåligt byggd av sillådor och lite från det gamla väveriet. Ellen och Fritz kom ner på dagarna låg sällan kvar. Det kunde hända ibland. Fritz och John tog en grogg ihop ibland. Jag och Ellen umgicks mycket, vi hade varit vänner i många år, ja innan Sven-Erik kom till. Ellen hade sockersjukan så hon hade insulinsprutor men blev gravid en gång till och det blev en flicka men hon dog med en gång på grund av Ellens sockersjuka.
Så försvann dom som köpt stugan, jag tror dom hette Bengtsson, hon var mycket älre än han. En köpte några som hette Aronsson, dom hade en liten flicka. Så blev Hedberg sjuk,låg på ett hem i Göteborg för dom som hade TBC. Han hade en tid när barnen var små legat på sanatorium. Men så kom han hem och började arbeta igen, han slarvade med pengar, kunde spela bort hela lönen ibland i kortspel. Då fick Nelly handla på krita, men det gick inte i längden för hon kunde aldrig betala notan. Så var dom skyldiga för sex månaders hyra och skulle vräkas, men en svågeer till Wille var verkmästare på Kabom, han hette Eklund, han betalade 600 kronor. Sen flyttade han därifrån.
Wille hade två systrar kvar, Hilma och Elsa. Hilma var förlovad ett par år, men det tog slut. Hon bosatte sej sedan i Bengtsfors där jag var och hälsade på henne och hennes man och så hade hon fött en flicka. Elsa gifte sej med en bagarson från Vårgårda, dom var förlovade i många år. Det var två snälla systrar. Bageriet övertog Elsas man efter sina föräldrar, det finns ännu kvar, med en annan ägare. Elsas man dog först sedan dog Elsa och även Hilma är borta. Jag var på flera kurser i Bengtfors så till slut hade jag eget rum där, så ofta var jag där. Eklund träffade en annan kvinna och gifte om sej. Men han kunde inte glömma sin andra familj och en dag låg han på golvet hemma och var död. Dom trodde på hjärtinfarkt men ryktet gick att han dött på egen hand.

Ja så åter till Wille Hedberg, efter sista sjukdomen byggde han om och det skulle bli som en villa, ett rum till men värme och vatten fanns inte. Det blev skilsmässa, men Nelly fick bo kvar. Wille hade lånat 2000 kronor, det var en HSB-lägenhet, när dom blev vräkta så bodde dom i en fallfärdig gammal villa som hade delvis rivits.
Jag tyckte synd om Nelly, barnen var ju små. Så jag gick dit ibland, det var lång väg, men jag gick dit och hade alltid köpt något ätbart med mej.
Så fick jag höra talas om att en som också hade flera barn, att stan hjälpte dom med att få en HSB-lägenhet. Dom fick betala hyran men köpet skulle dom få vänta med tills barnen blivit stora. Jag tänkte då på Nelly och gick dit, det var långt ute på Floravägen men jag tänkte att går det för den ena så går det för den andra, så jag som sagt var ute och sa till Nelly......nu går du också in och talar med herrarna om en lägenhet, dom har snart ett hus färdigt på Gärdesgatan. Hon ville jag skulle följa med, som jag gjort när hon inte betalade hyran i tid fast hon fått pengar av stan, det var när Wille måg på sanatoriet. Då ville hyresvärden bli av med dom...men jag sa som det var att ni måste hjälpa henne med lite mer pengar. Men denna gången sa jag nej nu får du gå själv och det gjorde hon och dom fick en trerumslägenhet. Så blev ju pojkarna vuxna och då måste dom betala 2000 kronor, som Wille fick låna av Drabant och hade precis betalt det lånet när det blev slut på Drabant.
Nelly blev så högdgragen när dom fått denna lägenheten. Vi var där på hennes 50-årsdag. Men det var inget vidare. Wille sa på kvällen då vi hade fått kaffe....du kan väl bjuda på en smörgås......jovars men hon beklagade att hon hade så lite hemma.

Så blev det en liten skofabrik här, det var skåningar och en familj Gullan och Arne Persson. Så vi bildade ett Skånesällskap och det var innan Nelly och Wille skildes. Jag blev sekreterare där och även skollärare Pamp kom med. Vi var väl ett femtiotal till slut och det var en glad tid. Vi hade mycket med fester på Margaretas Matsalar och det dansades och spelades lite spex. Så det var många trevliga år.
Så fyllde jag 60 år och hade middag för en del vänner och mina egna, det finns kort på den middagen. Harald med bröder spelade, den konsten kunde dom. Så Pamp som själv var musiker och sångare sa att finare musik hade han inte hört. När Nelly och Wille var med i början så försökte dom att bjuda hem vissa personer som dom tyckte stod i toppen. Men dom var inte intresserade. När vi hållit på ett år så skulle styrelse väljas, innan det var tid så fick Nelly Wille att gå ut till Thoréns och tala med dom om styrelseval, han ville då utesluta mej och tyckte att dom skulle ta Nelly som sekreterare men Thoréns sa...nej Hilda skriver så fina protokoll och på mötet fick jag beröm av Pamp för mycket fina protokoll. Jag fick veta om det här, jag förstod då att den vänskapen var inet mycket värd.
Så blev det slut så gott som för fabriken lades ner och en del flyttade härifrån. Kvar var Jönssons, Jacobssons, Thoréns och Barviks och Nelly och Wille skildes.
Wille kom till skånemötena ändå, då ville Nelly att vi skulle utesluta honom men det gick inte föreningen med på. Vi hade inte att göra med deras skilsmässa. Vi hade flera trevliga sammankomster ute i stugan, Gullan och Arne hade köpt ett hus och rustat upp men ett, tu ter sålde dom villan och flyttade till Göteborg.
Det är så många år som gått men jag försöker komma ihåg så mycket som möjligt.
Gullan och Arne skildes till slut. John och jag var på Gullans 50-årsdag. Då sa Arne att när jag fyller 50 år så slutar jag med att arbeta...då sa Gullans dotter.....då mamma skall du sluta nu, hur går det då. Gullan och Arne var försäljare med än det ena än det andra. Men Gullan tröttnade och öppnade ett café och hade en lägenhet ovanpå. Men trots skilsmässan umgicks Gullan och Arne jämt, men Gullan tyckte han skulle lära sej försörja sej själv.
Men så fick vi veta långt omsider att Gullan var död och Arnes namn och barnens hade stått i annonsen. Wille hade fått hjälp av stan att öppna en kiosk och trots att han hörde dåligt fick han körkort och köpte bil, så han tyckte han var en riktig herreman, men det tog slut och även han dog. Begravningsgästerna var uppdelade och några av hans syskon var hos Nelly och några hos Stålman. Vi var inte med men sände blommor.

Så blev jag pensionerad vid 61 års ålder, 145 kronor i månaden och inget hyresbidrag men John hjälpte mej, jag hade fått en väv av honom på min 60-årsdag så jag började väva, först lite plastmattor och så tyg till kuddar som finns kvar än. Olle hade slutat som frisör, han fick inga lokaler annars hade han öppnat frisersalong men nu öppnade han en affär på Kungsgatan och sålde tyger och symaskiner. Jag var i affären där ett tag. Olle och Inez hade köpt villan i Västra Bodarne. Jag sålde där mina första plastmattor. Sen vävde ag tyg till mina möbler, det var färdigt tills jag fyllde 65 år.
Så hade jag gått in i pensionärsföreningen. Men jag kände mej för ung bland dom gamla, det är stor skillnad på pensionärerna idag och då, inte hade dom råd med fina kläder och ingen hårvård.
Det var Gerdin som ville ha mej med. Så gick åren och även John blev pensionerad. Gunilla, äldsta barnbarnet, hade tagit studentexamen och samma hade Bosse, andra barnbarnet gjort..
Innan jag slutat arbeta var jag på Runöskolan i tre veckor och en som hette Greta Andersson, jag var då uppe på beklädnads fackförbund. Hilmer hade hand om fabriken i Eksjö, så när dom fick se mej sa dom.....det här är Hilmers mamma...hur vet ni det...sa jag...Jo ni är så lika, dom hade träffats första gången på Brunsviksskolan. Ja jag var iväg på Runöskolan två gånger för jag vill minnas att jag varit två gånger på beklädnadsförbundet. Den här gånge talade Per Pettersson om att han varit i Eksjö och fabriken var så fin och Hilmer var mycket skicklig och hade reda och ordning på allt och ville att hans sömmerskor skulle ha bra betalt på ett nytt arbete han hade arbetat fram, det gällde accord. Men han visste vad han ville den grabben så Per Pettersson, ingen kunde rubba honom inte ledningen från Alingsås inte ens Skeppner förste tillskäraren.
Den gången fick jag influensa på tåget hem. John mötte och vi var bjudna hem till Ellen och Fritz, så vi var där men jag fick hög feber och måste åka hem och på söndagen ringde John efter doktor Hedén och han kom hem och febern var hög. John talade om att jag varit på Runöskolan och i Stockholm, han undrade om det var kommunismen ….nej sa jag det var socialdemokraternas skola. Det var en rejäl influensa för jag var sjuk i 3 veckor innan jag fick gå upp, så jag fick för första gången en hemsamarit, jag har glömt namnet men det var en äldre människa, så jag var hemma fyra veckor, jag hade då fyllt 61 år. Så samma år var jag hos doktor Svartling flera gånger och till slut sa hon...jag tycker du är utarbetad, jag tycker du ska sluta, jag sjukskriver dej på 3 månader så får vi se. Jag lägger in en ansökan om pension. Jag talade om det för John...han sa...det är klart att du ska sluta och du behöver inte ängslas för jag ska betala hyran åt dej. Ocj det gjorde han och så hade vi igång väven så jag vävde mattor, ja även trasmattor åt en del av skåningarna. Den första plastmattan som jag talat om fötur köpte Annalisa Jacobssen.
Så hade det flyttat in en Fogantin med fru i lägenheten intill mej. Nejmi hans fru var mycket snäll, men själv var han mycket stygg. Ibland om han fått för mycket sprit så hotade han henne med stryk så ibland gick hon in till mej och ibland gick hon till dom som hade hand om Filadelfialokalerna och låg över där. Så hämtade han henne ibland och lovade att bli snäll, han hade varit gift men skild, hade vuxna barn. Så hade han gått med i Filadelfia och skulle vara religös och blev där bekant med Nejmi och en syster till Fogantin fick det till slut att det blev giftermål och han fick plats på Chokladfabriken här som målare. Därför flyttade dom till Alingsås. Nejmi hade blivit skadad vid munnen i en eldsvåda, så hon hade lite konstiga ärr men hade en underbar röst och spelade gitarr och var mycket snäll. När John och jag var vid stugan fick hon låna min nyckel så blev han för svår så tog hon på sej och låtsades gå till Filadelfia, sen smög hon tyst in i min lägenhet och låg där. Nejmi hade fått ärva en morbror, så då bodde dom i en tvårummare med badrum och så tvättade hon på lasarettet. Men han ville inte hjälpa till utan gömde sina pengar. Han drack tillsammans med en Skarin och det var mest han som stod för spriten. Skarins fru Maja arbetade på väveriet, dom hade ett litet hus upptill Kaboms fabrik. Det hade hans föräldrar ägt, men dom visste att han skulle snart druckit upp det lilla huset, så dom skrev testamente, dom hade bara denne sonen, därför skrev dom att detta huset skulle Maja ärva. Ibland hade dom lite målningsarbeten ihop. Så dog Skarin och en kväll cyklade Nejmi till Filadelfia, hon skulle sjunga där, men föll av cykeln och kom till lasarettet, antagligen en lindrigare hjärnblödning. Hon låg på lasarettet en tid, då hade han börjat tala om skilsmässa innan, när hennes vänner sa att dom bad för henne att bli frisk och komma hem så sa hon...jag vill hellre gå hem till Gud och det fick hon. Då hade gubben gått med i Filadelfia. Så hon dog och då kom en dotter Stella från Stockholm hem och dom kom in till mej...då var gubben nog så fjäskig och sa....Fru Haarala är så snäll, Stella brevväxlade med mej i flera år, hon talade om hur stygg han varit mot deras mor, han radade upp barnen och sen kunde han slå henne så blodet rann. Men hon lyckades till slut få skilsmässa, hon hade varit mycket vacker, varit servitris och själv hade gubben sett bra ut.
En dag ringde Stella mej och frågade om jag visste om pappa var nykter, jag svarade att det visste jag inte men jag kan kalla på honom...hon sa...du förstår att Stanley skall komma hem och han har varit nykter ett halvår. Ja då kom gubben och han sa …..jadå lilla Stella, jag har varit nykter och jag går till Filadelfia. Så en dag mötte jag honom i trappuppgången och då var han full och jag råkade säga...ojdå, jag tänkte mej inte för men sen var det färdigt. Stanley kom hem och han målade och det gick bra. En dag ringde dom från polisen och frågade efter honom och jag sa...ja han finns hemma och målar tavlor och sköter sej bra. Ja jag skulle säga till honom att komma till polisen, dom ville tala med honom och det gjorde han och kom tillbaka och sa till mej....ja har man en gång varit på Allkoanstalten är man aldrig fri och det gick bra ett långt tag.
Då mötte jag Stanley i källaren, vi hade matkällare, då kom han med en flaska vin...han sa...det är inte farligt lilla Björnmamma, det är bara vitt vin. Pappa har källaren full med sådant...men det var början sen blev de fyllekamrater och alla hans tavlor såldes. Han visade mej tavlorna en dag när inte gubben var hemma. Han hade målat Karl XII:s likvärd och så rosentavlor. Det fanns en med en svart botten föreställande näckrosor och när han i fyllan sålt sina tavlor kom han ine en dag och sa....Den här är den sista tavlan och du tyckte om den därför ska du ha den lilla Björnmamma, för du är så snäll och farsgubben ska du inte bry dej om, han kan vara stygg det vet jag.
Sen flyttade vi till stugan, han kom dit ut en gång, han var trött och utsupen. Han skulle resa till Stockholm igen om han fick ihop pengar.
Sen bodde där en Frälsningssoldat upptill i en liten lägenhet, han kom ut till stugan en dag och talade om vilket liv det varit , men då hade gubben nyktrat till och ville vara ensam så han hade gått upp till hyresvärden och lånta telefonen och ringt polisen och bett dom hämta Stanley. Poliserna kom men Stanley öppnade inte utan sa....jag är i min pappas hem...ja sa poliserna, men han att ni ska följa med, han har själv ringt. Dom tog sej in genom ett öppet fönster och Anders Johansson sa...dom bar ut Stanley. Så kom han då till Alkoholen men rymde därifrån och kom till Stockholm och sköter dom sej så bryr dom inte sej om dom längre.
Sen började gubben bli svår, jag vågade inte gå ut ensam och likaså Johansson. Bussen hade då en tid stannat utanför så ett par gånger kom vi överens. Johansson och jag, att vi åkte hem med samma buss. Gunilla kom då hem och åt lunch hos mej, det var när hon tagit realen och så hade jag gråhunden Bessy.
Sen flyttade Johansson, därefter flyttade Magreta och Gösta. Då var jag rädd, jag hade vävt en del mattor men så tog vi ner väven. S¨å en lördag var gubben full och sonen som kallades den jäckande Skuggan, han hade tillhört en tjuvliga och suttit inne men var gift med en bra människa, de hade ett par barn som skötte sej fint. Han och en son kom och hälsade på gubben. Å knackade dom på min dörr och frågade om det inte kunde vara tyst en lördagskväll utan att väven skulle gå. Jag sa...här ät ingen väv,. Så gick dom igen men kom åter och knackade på dörren men jag öppnade inte, då kom dom tillbaka och sonen försökte få upp dörren men det gick inte, men han sparkade sönder dörren och Bessy skällde. Jag sprang till fönstret och Bessy med. Då var det någon som ringt polisen och dom kom och tog sonen. Då hade sonsonen gått till stan och när han kom så kom han in till mej och sa....jag beklagar Fru Haarala, men jag smakar ingen sprit, det har vi fått nog av i familjen. Polisen anmälde detta så det blev rättegång.
Oh tänkte jag ...varför skulle jag få den ena svårigheten efter den andra.
Olle fick följa med till rättegången. Dom ville ge sonen fängelse, men Olle sa...vi vill inte sätta någon i fängelse, det kan väl räcka med lite böter. Så blev det. Jag tror att han tackade oss för vi inte yrkat på något straff men värden begärde att han skulle sätta dit en ny dörr.
Men gubben fortsatte...så hade jag och Najmi fått lite j´hjälp, två timmar i veckan med städningen.
När Najmi dog fortsatte hon hos gubben och hon stal nästan allt hans linne. Städerskan bjöd ut gubben till en villa hon ägde, den låg mellan Västra Bodarne och Alingsås, hon hade varit gift med en skåning och dom hade ett litet lantbruk, men dom skildes. Dom hade tre barn, två pojkar och en flicka. Men villa fick hon behålla. Dit bjöd hon gubben och fyllde honom sen kom han hem och levde bus och slog i väggarna. Till slut kom han in på en Alkoholistanstalt en månad. Det var skönt, städerskan hade fått sluta hos mej, hon hade varit hemma i Jämtland och då fick jag behålla henne. Sen skulle hon städa tills gubben kom hem, hon hade nycklarna så vi såg att hon kom och gick, men ingen matlagning så vi förstod att hon inte städade. Men när gubben kom hem hade hon satt en blombukett utanför dörren. Sen kom stora skrällen....gubben fick en telefonräkning på 300 kronor, då gick han upp till socialchef Bokeby och sa...jag har varit borta en månad.....Ja sa Bokeby.....hoppas att Fogantin nu håller sej nykter och låter fru Haarala vara i fred. Då förstod han att hon ringt upp till Jämtland, men hon nekade till allt, det var väl grannarna eller fru Haarala som gjort det. Nej sa han....fru Haarala är den mest ärliga människa och även de andra som bor här och dom kan inte komma hit in för vi hade alla säkerhetslås. Efter det tog det slut på den vänskapen. Men gubben fortsatte att dricka och när vi flyttade ut till stugan 1965 sa jag att jag flyttar inte hem igen utan att jag får en annan lägenhet.

Kela hit!!!!!!!!!!!!

 

 

Vi hade då bostadsförmedling och där hade jag stått i två år, men det var ont om lägenheter, likaså i Göteborg. John hade bara ett rum. Så en dag ringde det i telefonen, John hade satt in telefon, han behövde den för sitt arbete. Det var från bostadsförmedlingen....Fru Haarala kan få en liten lägenhet på Noltorp med rum och sovalkov och ett litet kök. Det blir färdigt att flytta dit i slutet av augusti.
Jag minns inte priset men vi folkpensionärer hade fått ett litet bostadsbidrag.
Så gick vi hem och började packa. Gunilla hade då tagit studenten så hon och Inez hjälpte oss att få i ordning. Ja det gick fort. Vi flyttade in på kvällen, på morgonen kom Gunilla klädd i sin studentmössa och sa....nu ska vi ha färdigt tills mamma kommer vid middagstid. O sa jag...så fort går det väl inte men hon var och är fortfarande mycket duktig så vi hade färdigt tills Inez kom. John gjorde i ordning i källaren. Vi hade väven och en del annat, sylt och saft i mängder även rödbetor som jag konserverat och även sylten var konserverad.
Ja det var en glädje, jag slapp flytta hem till Nolhaga. Detta var 1966.

1964 blev jag uppringd av Dagmar Johansson. Hon sa att du måste resa till en kurs i Bengtfors, den skall vara på hotel Dalvia och Mats följer med, han var ordförande för pensionärsföreningen. Jag sa nej men hon höll på en hel vecka och tjatade på mej så till slut sa jag ja. Jag hade ju varit på Viskadalens folkhögskola förut, det var det året Gunilla tog realexamen 1963.
Jag minns att Olle kom körandes med hela familjen och en pojke som sällskapade med Gunilla, de var till Mors Dag. Jag kände en glädje som jag ej kan beskriva. John var också med.

Jag har nog gått förbi min 60-årsdag 1954, då hade jag middag för min familj och för goda vänner. Det var på Beths Pensionat. Jag hade varit sparsam för att kunna göra denna middagen. Ella och Harald och Haralds bröder var med och spelade både gitarr och dragspel. Vi hade då bildat Skånesällskapet och skollärare Pamp med fru var också med och var bjudna på middagen. Han berömde musiken mycket. Centern Nilsson och Svea var också med och Inga, min kusin från Stockholm kom också till Alingsås och jag fick så oerhört mycket blommor.
Kvällen innan var John kommen, han och vår hund Bessy hade varit vid kiosken och köpt tidning som Bessy bar i munnen och så hade hon fått gott. John sa då att vi får nog stiga upp tidigt för jag hörde lite vid kiosken att dom skulle komma tidigt.....då sa jag.... det tror jag inte för skåningarna kommer några men inte förrän vid elvatiden, men vi dukar så är allt klart. Så kom Olle, han hade köpt sin första bil och han sa också.....ja jag tror att de kommer tidigt från fabriken. Så klockan fem klädde vi oss och satte på kaffet. Klockan kvart i sex kom Olle med familj, han sa en stund efter......
Mamma gå ut på plattformen där försiggår något. Jag gick ut, då stod hela Kaboms Musikkår uppställda och Anna Lydken stod i dörren med famnen full av blommor och så spelade musiken upp och fönstren öppnades överallt. Jag sa....kommer ni verkligen och spelar för mej. Då sa Bäckström......”Vem fan skulle vi spela för om inte för dej Hilda”.
Ja dom spelade en bra stund. Så hade Inez och John klarat kaffet och det fanns gott om goda kakor och tårta och även konjak. Så dom hann ändock till arbetet klockan 7. Hilmer och Maja och lille Bosseman kom också. Ja det finns kort på allt.
Jag började känna mej trött, men jag fick ledigt och blev vald att åka till Runöskolan. På 14 dagar. Där var många föreläsare, minnet sviker, det var en kvinnlig och en manlig, han tillhörde regeringen. Ekberg, ja jag minns inte riktigt, vi hade då börjat underhandla om pensioner från Kaboms, men dom väntade på att regeringen skulle komma med förslag till pensioner. Så en dag kom det en från Högerregeringen och han började tala om pensioner. Jag frågade då om det fanns någon industri som fått igenom pensioner. Ja visst det finns, särskilt linnefabriker som vävde lakansväv. Han frågade då varifrån jag kom...jag svarade från den stora Kabomfabriken i Alingsås. Vi har börjat tala om pensioner men inget är klart än, men du träffar ofta vår Disponent Molander, han reser ofta till Stockholm, då kan du påminna honom om att vi får våra underhandlingar klara med pensioner, för det kan dröja länge innan regeringen blir klar, att vi alla skall få pension en gång.
När jag kom hem blev jag uppkallad till Björk, det hade blivit svårt att få folk till Kaboms sedan tvätteriet startat för dom fick bra betalt och lättare arbete. Så Kabom hade börjat med lektioner av något slag bland annat vävning, vilket jag själv föreslagit, jag hade alltid längtat att få lära mej väva.
Så Björk frågade då om jag hade något nytt att komma med mej hem. Ja sa jag....det gäller pensionerna. Ja sa Björk....men vi väntar på att regeringen skall komma med en lag om allmän pension. Ja sa jag...men det kan dröja. Det kan bli som det gamla ordspråket säger....Medan gräset gror så dör kon. Han svarade att dom skulle ta upp frågan igen, 14 dagar därefter att om man varit på fabriken i 25 år och sluter av ålder eller av sjukdom skulle dom manliga få 600 kronor om året och dom kvinnliga 400 kronor och 200 kronor när dom varit där i 25 år och slutar, men får inte börja på något nytt arbete.
Året gick, jag fyllde 61 år och kände mej så trött och fick en sträng förkylning så det krasade i bröstet. Hilmer var hemma över natten, han skulle till kontoret. Vi hade en förste skärare, han kallades Direktör Skeppner, han han begärde att på ett dåligt accord skulle jag sy som om det vore beställningsskrädderi och det var en ren omöjlighet. Så gick jag upp till doktor Svartling, jag hostade väldigt mycket, så trots att det var flera som kommit före mej, så kallade hon ändock in mej först och då sa hon...det här var inte så bra, jag hade fått ont i axlarna med. Hon sa....fru Haarala borde få sluta arbeta för hjärtat har vuxit en smula. Då hade staten beviljat pension men den var liten 145 kronor i månaden. Hon sjukskrev mej på tre månader. Vi hade då tre kronor om dagen i sjukpenning.
Innan jag slutade var jag i Södertälje 1 vecka. John hade då börjat med grävmaskiner. Jag bodde på det finaste hotellet och John tog ledigt så mycket det var möjligt, så vi var ute och såg oss omkring, även i Stockholm, en lördag.......
Vad jag har gått förbi var att när jag reste från Runöskolan reste jag till Stockholm och besökte Beklädnadsarbetarförbundet. Och så fort dom fick se mej sa dom...O det är Hilmers mamma. Ni är så lika. Hilmer hade legat en tid på Brunsviks Högskola och där var ett par från kontoret som också varit där och dom hade haft förfärligt roligt. Dom visste om att jag varit på Runöskolan.
Vad jag heller inte skrivit om är att när kriget var slut 1944 så reste jag och John till Malmö och vi låg hos Ella och Harald, fast dom hade bara en liten lägenhet. Vi förlovade oss på morgonen fast det märkte inte Ella och Harald, Harald hade då övertagit en Speceriaffär. Så åkte vi nattåget ner till Malmö. Elida blev överraskad och såg på våra händer att vi bar ringar. Jag hade då inte på flera år träffat mina syskon. Sen dom kom så sa dom att dom inte kände igen mej. Jag presenterade min John. Vi stannade ett par dagar så vi gick upp och hälsade på morbror Gustav och Maria. Men morbror Gustav var inte hemma, han var i Stockholm hos Inga, hon hade då gift sej med Henry. Året 1933 var Hilmer, Sonja, Olle och jag i Malmö, då bodde Inga ensam i en liten gammal lägenhet. Henry höll på att bygga, han hade ärvt en tomt i närheten av Stockholm så Inga flyttade dit och dom fick en liten flicka. 1945 när kriget var slut fick man resa på Rundtursbiljett så man kunde resa vart man ville. Så en släkting till John, Haralds syster och vi reste på en sådan resa och var då hos Inga och Henry. Men vilken röra där var i det hemmet, ett litet kök, ett rum var det vackra möbler i och Ingas piano som hon fått av sin pappa och ett sovrum, toaletten i källaren, sönderslagen och en massa bråte. Henry målade tavlor och sålde ganska bra. Dom tog namnet Skygård, dom fick en son också. Han fick följa med Haralds syster Elsa och mej till S

Jag går tillbaka till 1938. Frida dog julafton 1937, hennes syster var här i Alingsås och passade henne men hon dog på lasarettet. Dom bodde på en plats som hette Ekskogen. Hennes man hade något eget som hade även med bilar att göra. John och jag var där 1938 på sommaren och hälsade på och Fridas syster med barn var också med. Hon var gift med Wallentin, dom hade ett litet jordbruk i Slävik. Där brukade jag och John hälsa på, det var att gå långt in i skogen. Nu är dom döda bägge två men när vi var i Ekskogen ringde jag till kusin Inga och sa att jag kommer och hälsar på om Henry vill möta mej vilket han också gjorde. Det var lång väg att åka så jag sa...det här blir en dyr resa med taxin. Då skrattade Henry och sa att både bilen och Skoaffären tillhör mej, jag måste ha det så för att sälja mina tavlor. Efter flera år var han här och sålde tavlor, bland annat till gamle direktör Molander, jag minns inte priset men det var ganska mycket pengar. Han tyckte om att laga mat och jag arbetade, så en dag sa han att nu skall jag koka Skånsk Kålsoppa tills du kommer hem, vilket han också gjorde. Men det låg en skriven lapp att hoppas du tycker om soppan, men jag måste resa omedelbart för det är en tavla det gäller att sälja men då åkte han tåget. Ja i sinom tid skildes de åt men dom hade köpt en fin tomt som Inga tänkte sälja vilket hon också gjorde men hon fick betala honom 10000 kronor. Flickan växte upp och blev bra gift och sonen var mest i utlandet och hjälpte turister, han hade lärt sej flera språk. Så Inga var och hälsade på honom i Tanzania, han betalade hennes resa. Han gifte sej med en utländska, hon var sjuksköterska och dom skulle bo hemma med Inga men det gick inte så det blev en snar skilsmässa.

När jag talar om Ekskogen så hade vi verkligen roligt. Vi skulle åka till Stockholm men deras riktiga bil var sönder, fattades vissa delar, men han tog den stora bilen med flak och jag och John och hans fru fick åka på flaket och en av flickorna tog ett kort som finns i mitt album. Så var vi på Gröna Lund och dansade. Men så var Johns semester slut men jag hade några dagar kvar det var då jag åkte till Stockholm till Inga. John åkte hem, det kortet där jag står med John är tagit i Ekskogen på stationen där.

Ja minnena kommer undan för undan därför kan jag inte längre skriva år från år och det har varit både glädje och sorg i mitt liv men jag har alltid hatat spriten så jag tog det ganska hårt när Hilmer började smaka sprit, men jag är glad att han alltid skötte sitt arbete och strävade framåt. Så min glädje var stor när han blev Platschef på Kabom och dom i ledningen som Disponenten tyckte mycket om honom. Han hade respekt med sej.

Kabom hade byggt sommarstuga för sina arbetare, en del småstugor och dom låg mycket vackert invid en sjö.

Så skulle även Eksjösömmerskorna få komma hit över en lördag och söndag. Dom hade bestämt en tid då dom skulle vara på Alingsås Torg. Försäljningschefen Bergqvist sa att dom skulle gå till torget, jag minns inte klockslaget. Det var någon som sa att dom hinner knappast hit till den tiden. Men försäljningschefen sa....känner jag Haarala rätt så kommer dom i tid och så skedde. När dom närmade sej Alingsås så sa han....här väntar vi lite, vi ska vara framme i rätt tid och precis på slaget som var bestämt körde bilarna in på torget och dom spelade dragspel. Här kommer flickorna från Småland. När dom sett fabriken var mat ordnat så sent på kvällen kom Hilmer till vår stuga, det hade regnat och gräset var vått så Hilmers byxor var våta ner omkring, så jag steg upp och eldade på spritköket och hängde hans byxor högt över. Han fick sova i min säng, sen tog jag fram det gamla strykjärnet som John hade med sej till stugan. Så när Hilmer skulle gå var han lika fin igen. Men han ville ut till mamma.
Ja han frågade mej en gång om jag kände mej nöjd och glad för honom...jag svarade att jag är stolt över dej min pojke.
Erik min bror trodde inte att Hilmer skulle klara av det, dom fick inte reda på det förrän Hilmer var på plats. Dom hade varit tillsammans på hotellet och där dryftat vem det skulle bli och hade gissat på Lilja och Palmqvist men Hilmer teg och dom fick se att Hilmer klarade av det hur bra som helst. Sen tog han verkmästarexamen i Sigtuna. Så hade han en månads värntjänst kvar. Jag minns inte vem som klarade av Eksjö då men vill minnas att Palmqvist var där en gång och han hade talat om för sömmerskorna att Hilmer varit en bra pressare, men Hilmer sa ifrån....Skicka inte hit honom en gång till för jag skickar hem honom igen omedelbart.

Ja minnena är många. När jag ser på TV och hör hur många får leva tillsammans i många år då går tankarna tillbaka. Om Uno fått leva och då som nykterist, vad jag skulle varit lycklig. Det är klart att jag tyckte om John och längtade efter lite kärlek. Men min Uno blev han ändock aldrig. Jag minns när jag satt hos honom på sanatoriet, så sa han en dag när han var vid sans.....Om det nu är meningen att jag skall gå bort får du inte gå ensam, du är ännu så ung och jag vet att du blir rädd om våra pojkar.
Ja inte hade jag någon tur, men det är väl utsett vad man skall gå igenom i denna världen. Men när jag skriver det här har jag mycket att glädjas åt. Det har gått bra för bägge mina pojkar och mina barnbarn och glädjen med min Olof Palme som stod på torget i Alingsås och berömde mej för alla mina insändare som kom att bidra till att vi vinner valet och då hade jag Lisbeth Palme vid min sida. Så många som kom och klappade om mej och tackade för dom fina insändarna och Olle o hans yngsta dotter Lillemor var med.

Ja så går tankarna tillbaka till Olle, han ville haft en lokal att bli sin egen, men det fanns inga lokaler för honom, han var en omtyckt och duglig frisör. Så han öppnade en affär på Kungsgatan i Alingsås, där hade varit mjölkaffär en gång i tiden och nu är det 1955 och jag hade blivit folkpensionär så jag satt i affären och försökte sälja omoderna symaskiner som Olle köpt in för att få sälja en ny Husqvarna symaskin, han hade alltså sadlat om och blivit symaskinsförsäljare. En dag kom han med en omodern maskin men välbehållen och sa att den förlorar jag på. Men ett par dagar senare kom en lastbil och in i affären kom dom och ville ha en bra maskin av äldre modell. Jag sa att den här är verkligen ett fynd. Ja det tyckte dom med så dom köpte den och jag hade ökat priset med 10 kronor, då blev Olle glad och sa....det gjorde du verkligen bra mamma.
Ja min pension blev beviljad, på den tiden skulle det behandlas i Stadsfullmäktige, det gick bra men så fick jag veta genom Bokeby att det kunde ta lång tid innan pensionen kom men då kom det för alla månader. Men Bokeby sa att behöver fru Haarala pengar så går det bra att få låna lite så får jag igen dom när pensionen kommer. Så jag fick låna 200 kronor. Sen kom det 600 kronor, då gick jag omedelbart upp och betalade igen dom 200 kronorna. Bokeby sa då att det var inte alla som var så ärliga, en del försökte att inte betala tillbaka och det fanns dom som gjorde det. Ja sa jag men det var ju lånta pengar. Jag satte då in en del på banken. Olle och Inez hade d¨köpt hus i
Västra Bodarne. Han var duktig försäljare, tjänade 30000 om året, men det var ett hårt arbete. Så var dom i Danmark på semester, där träffade dom Oskar han var anställd vid en stor städfirma i Stockholm. Han sa till Olle att det skulle nog gå bra i Alingsås, han reste till Stockholm och lärde sej lite hur det gick till men han var lite ängslig i början så när han blev bekant med en Bengtsson så tänkte han att dom kunde bli kompanjoner men det brast. Dom hade börjat i Borås och det skulle Bengtsson sköta om men han misskötte det så Olle sa att det får vara slut på det här, jag klarar det själv och det gick så bra så han köpte fastigheten där han hade kontoret. Fastigheten var fin det hade varit sk fint folk
som bott där. Han moderniserade det hela och det är mycket vackra lägenheter.

Nu när jag skriver detta är bägge mina pojkar pensionerade. En tid efter min pensionering så träffade jag en skomakarmästare som sa till mej att nu ska du gå med i pensionärsföreningen, vilket jag gjorde. Men vilken skillnad på pensionärer idag och då. Jag kände mej för ung, dom verkade så gamla och inga fina frisyrer eller kläder som nu. Men tiden gick, vi hade en heltidsanställd ordförande. Han ringde till mej och sa....Du får ett stipendium att resa till Wiskadalens Folkhögskola för, du kommer att arbeta mer inom Pensionärsföreningen. Det var 1964 och samtidigt fick ja en kurs i Bengtsfors på hotell Dalia. Det var där jag träffade Walter Ekberg första gången. Mats Johnsson var också med + en del andra. Det var där jag träffade makarna Rosengren som var och hälsade på oss i stugan en gång. Vi satt i två dagar och lyssnade på Ludvigsson och Sten Gustavsson. Men sen kom Walter Ekberg då först fick jag veta att jag skulle bli Studieorganisatör. Så det blev att sätta igång med kurser av olika slag. En gång ville dom lära sej väva. Ja sa jag vi kan låna vävar från Brunnsgården (ett ålderdomshem i Alingsås) och så skedde. Men när dom skulle börja hade dom ångrat sej och ville inte, men då blev jag arg och sa....Kom inte en gång till och vill lära er att väva. Ja det blev många olika kurser men så blev det porslinsmålning och det gick bra. Vi hade vid några tillfällen talat om att börja sjunga som dom hade gjort på flera ställen i Pensionärsföreningarna. Så 1966 den 16 oktober kallade jag ihop några stycken och vi övade en liten stund på en pensionärssång och det gick bra så jag sa att den sjunger vi på pensionärsmötet i morgon. Men vi hade en kassör Lindqvist som sa att gamla kärringar kan inte sjunga så dom blev lite skrämda. Så när dom kom in och vi skulle börja sjunga så sprang dom ut i köket och gömde sej, men den som gick efter dom det var jag och jag sa...Inga dumheter in och sjung. Ni sjöng alldeles utmärkt igår och in kom dom med en fart och sjöng och fick applåder. Så jag sa till Lindqvist....äg inte en gång till att inte gamla kärringar kan sjunga.
Så en dag gick jag upp till ABF och frågade om vi inte kunde få en Sånglärare. Jo det har vi en här som heter Margit och så kom hon och vi skulle börja sjunga tvåstämmigt. Då var det flera som sa att det kan vi inte lära oss och så slutade dom. Det var att ringa runt för att få ihop folk och det gick bra. Så slutade Margit och vi fick Börje Johnsson från Trollhättan. Han lyckades verkligen med vår kör. När vi började var vi bara kvinnliga men en dag träffade jag en Typograf Walqvist....Jag sa...du kan väl gå med i sången, jag visste att han kunde sjunga för dom hade ett teatergäng som spelade i många år, särskilt nyårsrevy. Jamen sa han, jag kan ju inte vara ensam manlig. Ja sa jag...men börjar du så kommer snart fler efter och så skedde också och snart var kören uppe i 40 sångare ocj efter något år var vi mogna för utlandsresor. Det blev nog 4 gånger Finland på Nordisk Sångarstämma.
Sen fick vi inresetillstånd till Östtyskland där vi var 2 dagar och fick se den omtalade muren. Det var en svensk och en norsk som guidade oss. Sen åkte vi genom Tjeckoslovakien men där höll vi aldrig på att komma ifrån. Dom kommenderade oss av bussen, det var som det var krig. Börje kunde inga språk men ve hade en som kunde språk med oss men vakterna kunde inga språk. Det hela berodde på att vi hade en finsk lärarinna, hon var lärarinna i Lerum men hon hade finskt pass och vi andra hade svenska pass. Men till slut fick vi åka. Vi skulle varit i Alperna kl 5 på dagen men kom inte dit förrän kl 3 på natten, men dom anade att vi blivit stoppade i Tjeckoslovakien så maten stod framdukad och väntade på oss ändå fast det var mitt i natten. Det hade hänt förut så vi fick ligga och äta på olika ställen men samlades på förmiddagen allesammans för att åka ut och se oss omkring. Det var ett mycket gammalt hus där vi hamnade så jag var lite rädd för trapporna, vi låg på övervåningen. En hård bädd men det gick. Dom andra som låg på andra ställen hade haft det bättre men Börje och hans fru låg där jag låg. Meris och David var med så Meris hjälpte mej ner för trappan. Flickorna där vi bodde var trevliga och sjöng och spelade gitarr och vi sjöng för dom.
Återresan gick genom Västtyskland hem. Vi stannade i Österrike en veckas tid så vi var bjudna på lunch både hos deras LO som dom hade ett annat namn på. Så även i Wien var vi bjudna på lunch. Vart vi kom och dom hörde att vi var svenskar så sa dom.....O där har ni Olof Palme, jag skrev om det till honom sedan. Redan då var han omtalad i hela världen. Men här hemma i Sverige var det som om dom aldrig förstod hur mycket han betydde för Fred och Frihet.


Det är kväll nu den 21 oktober, så jag känner mej lite trött men det var en glad tid med många kära minnen. I morgon kl 2 kommer dom hit från sången för att tala om hur dom skall fira dom 20 åren.
Ja Elsa och Sonja kom hit igår eftermiddag och hade en liten fin bukett blommor med sej och vi talade om hur och var vi skulle fira 20-årssången. Det skulle bli den 28 november men där finns trappor men vi har ju den där bärstolen som vi hade när Meris fyllde år, så jag hoppas det går bra.
Jag var med hos Gunilla och Svenne i sommar, när dom flyttat in i det som varit en bondgård en gång så dom hade ladugården kvar där dom hade två hästar. Micaela fyllde 14 år, lång och ser bra ut. Hon fick en blus och 25 kronor. Vi fick äta mängder med jordgubbar med massor med vispgrädde men Olle ville ha vaniljsås och det fick han. Tommy var inte hemma, han skulle ligga kvar hos en kamrat i Vårgårda. Tommy hade tagit körkort och han var här med Olle, körde sin egen bil och den hade Svenne ordnat åt honom. Nu var han även klar och hade lärt allt på den jag tror Vårgårda Armatur och där är det stabilt, dom som leder den har själva stått på verkstadsjobbet som vi brukar säga och arbetat sej fram. Så har Tommy redan gjort, så jag frågade honom vad han han har i lön nu då, han svarade 45,50 i timman. Jag trodde knappt det var möjligt men glad blev jag för han är så underbart snäll så han är omtyckt av alla. Han var så rolig när han var liten och var på daghem för Gunilla satt på Olles kontor och Inez hade ju cafeterian. Så när dom frågade vad han hette så sa han Tommy Halala, han kunde inte säga Haarala. Lillemor var liten då så hon kivades med honom och sa att du heter inte Halala du heter Johansson. Nej heter Halala. Jag hoppas det skall gå bra för våran Tommy och bra för dom alla mina barnbarn. För vi lever i en ond värld. Inte minst i lilla Alingsås där en 23-åring som använt både narkotika och sprit och slagit ihjäl en 17-åring och en 18-åring så det blev demonstrationer på 10000 personer igår kväll med tal och sång och musik på torget. Det är synd om hans mamma också, hon har gjort allt men inget som hjälpt. Han har varit på uppfostringsskola och uppfostringsanstalt men nu hade han lovat att börja leva ett ordnat liv så kommunen ordnade arbete och bostad, han bodde tillsammans med en sambo som det heter och fått en son som var tre år. Olle sa att han hade en mycket snäll och duktig mor, hon hade varit anställd som städerska på Olles städbolag. Hon hade varit ute och kört den lille i en kärra, dom var intervjuade i radion och mamman hördes mycket bra men sambon hördes mycket barnslig och dum och verkade som en 10-1-åring. Jag undrar hur det ska gå för detta lilla barn nu blir han ju mobbad om han växer upp här, bäst vore att han kom långt bort antingen åt norr eller söder till ett gott fosterhem och han aldrig fick veta faderns namn och att han var en mördare och växer han upp och artar sej till att bli bra redan som barn kan han bli adopterad. Ja det är så synd om barnet och faderns mor.
Nu nog om detta.....

Pensionärernas sångkör fyller 20 år så vi skall fira det den 28 november. Visst skall jag vara med om allt är som det skall vara så får jag låna en bärstol från Hillsalen så bär dom upp mej på den. Jag har haft svåra dagar ett tag, mina knän blir bara sämre och sämre, jag har knappt kunnat flytta mej. Men något bättre idag. Jag längtar att få komma ut lite, nu är det ju slut med att sitta på balkongen. Idag har vi tagit in och klippt ner pelargonerna och vattnat dom satt ner dom i källaren, får se om jag finns till våren annars får dom väl blomma hos någon annan. Inez ringde och sa att hon lagt en vacker sak på kyrkogården så den var på plats dagen innan redan på morgonen. Tack du min lilla Inez för alla år du lagt något vackert på kyrkogården, hoppas du fortsätter med det även när jag är borta. Persiennen i köket hade börjat lossna. Men det var lilla Siv Andersson som var här lördag och söndag och hon har vid flera tillfällen lagat persiennerna så även denna gång. Hon hade med sej små grejer som skulle vara till dom. Men så har jag bekymmer med toalettstolen, vattnet sorlar där nere men Ingegärd Johansson har varit här idag så hon ringde HSB. Jag önskar att det vore som förr att ha samma hemsamarit och inte ombyte var tredje vecka. Jag ville helst ha det som när Ingegärd började och fått behålla bara henne.
Olle var hemma och hade lilla Josefin med sej, hon bar en vacker blomma som Olle köpt åt mej. Olle visade en skulptur som han skurit ut av ett träd. Ja vad Olle inte kan, den var faktiskt mycket bra. Jag önskar att mina söner kunde umgås lite mer, dom är inga ovänner men dom är så olika. Olle säger....varför kan dom inte komma ut till Västra Bodarne utan bjudning och Hilmer säger varför kommer dom inte och hälsar på, dom är väl i stan nån gång......

Livet är underligt, det kom en hälsning från Gusinge Kursgård. Den hälsningen förde mej tillbaka till mina ungdomsår i min hembygd Ystad. Det var en son, Herman, till Emil och Hildur Andersson. Han var adopterad. Emil Andersson några år äldre än jag kom från Ystad, han var skräddare. Han var kär i Hilda Nilsson (jag), vi träffades i Folkets Park där han bjöd upp mej till dans gång på gång och bjöd på kaffe och bad att få följa mej hem. Vi träffades rätt många gånger men jag förstod snart att han inte var den rätte för mej trotts att han var nykterist. Men jag började spela med i Amatörteatern och talade om för honom att jag inom kort skulle lämna Ystad och ta pigplats i Malmö. Så skildes våra vägar. Jag gift mej sedan med ungdomsvännen, som också var skräddare. Vi flyttade en del. Så kom vi till Borås och en dag kom min make hem och sa att han träffat en skräddare från Ystad, Emil Andersson och han var gift här och så sa han... jag bjöd hem dom till oss på lördag och dom kom. Jag tyckte med en gång om hans fru Hildur och den vänskapen varade för hon var mycket snäll och det såg att vara lyckligt. Hilmer var då 2 år, Hilmer tyckte som alla barn om nya skor och han visade dom för Emil. Hildur och Emil frågade vad dom kostade, Hilmer svarade 50 öre, fasligt billigt. Dom hade inga barn, men där dom bodde var ett ungt par som hade en son och en dotter. Sonen hade hon innan hon gifte sej men dom var kolossalt stygga mot sonen, när dom gick ut att ta en promenad fick han inte följa med, utan han satt och grät. Emil och Hildur hade lagt märke till detta många gånger och pojken var så grann. Men så en söndag hade dom låst in honom i garderoben och han skrek och grät. Då gick Emil och hämtade polisen och talade om detta och dom gick och öppnade och släppte ut pojken som fick komma in till Emil och Hildur, där var han tills föräldrarna kom hem och när det kom till att dom skulle hämta in honom , sa pojken....jag vill stanna här och Emil talade om att han hämtat polisen och antagligen får ni inte ha kvra omvårdnaden om honom. När vi talat om hur ni låst in honom gång på gång och när allt var klart fick Emil och Hildur sin som Herman och dom adopterade honom och hade säkert mycket glädje av honom.
Så skulle jag ha ett barn till och i Borås fanns inget BB så därför flyttade vi till Göteborg. Uno hade fått plats som beställningsskräddare hos Otto Berlins, en firma som finns även idag. Vi flyttade sedan 1918 till Tomelilla. Vår lilla flicka dog där och det var dåligt med arbete för en skräddare, Uno hade fått löfte om att sy för en skräddarmästare Fransén, men det blev dåligt med arbete och det var mycket arbetslöshet. Uno började med eget och fick en del kunder och han skickade efter tyger, vi hade prover från Malmö. Sen kom det tyger men dom skulle lösas med pengar när dom kom och det hade vi inga. Han gick hem till Tryde där han växt upp och tänkte få låna tills kostymerna blev färdiga. Farsgubben svarade att han hade inte hand om pengarna längre, det var dottern Elin som gift sej och dom hade övertagit både affären och lantbruket, det fanns en son som var lantbrukare. Jag sa till Uno då han gick...försök köpa lite mat med dej hem för vi var faktiskt utan mat. Men Uno kom hem ledsen, han fick varken pengar, ja han bad aldrig om att få köpa mat. Vi skickade Hilmer till en affär och fick köpa lite mat på kredit. Jag var med mitt tredje barn, en pojke Olle blev född, tre veckor därefter dog Iris. Men på kvällen efter han fått nej hemma kom en av pojkarna som skulle ha den ena kostymen, han sa du kan få låna pengar av mej, jag skulle ju ändock betala min kostym. Så blev det. Min bror Erik som fått lära att bli skräddare hos min make var också utan arbete.
Så en dag sa Uno.....vi får gå ut och söka arbete. Uno hade då först varit i Malmö, där gick skräddarna utan arbete med 20 kronor i veckan av Facket. Så fick då både Erik och Uno arbete men Uno kom hem, han var orolig för oss, så en dag reste han in till Malmö igen och hade turen att träffa en Skräddarmästare från Lund och han sa....är du utan arbete...få se Uno har du lust att vända om kläder. Det var ju krig och tygerna blev ransonerade så folk började att vända sina kläder med att sända dom till någon skräddarmästare och Uno började där och tjänade 120 kronor i veckan, det var mycket pengar.
När Iris begravdes 1919 döptes Olle av samme präst hemma. Då var Elin och hennes man med på begravningen, alltså Elin som Uno brukade kalla för sin syster. Dom höll Olle till dopet och blev hans faddrar, men någon gåva fick han inte. Medan begravningen skulle vara var det en fru Björk; hon var Riksdagskvinna, som kom och erbjöd sej att passa Olle.
Å skulle huset säljas där vi bodde, så vi blev uppsagda. Det fanns inga bostäder lediga, flera hundar stod utan bostad. Vi fick då hyra ett möblerat rum utav en som var ensamstående och hade en son. Våra möbler hade vi magasinerat och en del skulle målas om, så en målare tog hand om allt. Jag besökte inte mina syskon, jag visste att de blev kalla handen, dom hade nog av sej själva.
Så fick vi då en liten lägenhet på rum och köket i svalen så vi kunde få hem våra möbler. Det kostade 330 kronor att lösa ut men Uno fick låna pengar av Skräddarmästaren i Lund.
Så i sinom tid fick vi en modern tvårumslägenhet på Cellsiusgatan där Spårvagnshallarna låg och dom körde så sakta in så ibland tog föraren upp Olle så han fick följa med in i stallarna. Så han började ställa sej mitt i spåren för att få åka med, men det var inte alla förare som var barnkära och då klämtade dom för att Olle skulle gå över spåren och det hörde jag in så jag sa....nu är Olle på spåren igen.
Ja bekymren ökade, Uno fick plats men så ville han börja eget igen och vi hade blivit goda vänner med Hugo och Astrid Möller, han var polis och Uno fick genom honom sy polisuniformer och vanda om dom gamla.
Men säg den lycka som varar, nej ständigt orolig för spriten. Uno var borta från hemmet 4 dagar och nätter i sträck, han var hos en familj som alla drack sprit. Så han kom hem i rena lumpen, jag var i stora rummet och hade pressat en kostym som skulle hämtas. Uno var då av med både klocka och ring. Men Hugo Möller anade vem det var som skaffade sprit till dom, vi hade ju spritförbud. En som tjänade pengar och han tog både ring och klocka i pant. Uno skaffade adressen och sa till mej.....gå till den här och säg att han omedelbart lämnar tillbaka både ring och klocka och jag gjorde så och då sa han att han pantsatt sakerna men blev rädd när jag hotade med Polis. Så dagen därpå kom han hem med både ring och klocka. Uno hade gått att köpa tråd och något annat sybehör, han dröjde så jag var rädd. Men han kom tillbaka och han blev ju förvånad när han fick se både ring och klocka. Hur har du fått fatt i detta....ja du sa jag...det talar jag aldrig om.
Ja vi fick in mycket arbete så vi sydde både dag och natt, ofta kom Hugo in när han varit ute sent på kvällen och patrullerat och han satte på kaffe åt oss alla tre för då sov Astrid.
Så skulle det bli semester. Erik min bror hade då gift sej och han hade börjat vid en konfektionsfabrik i Skånes Fagerhult och dit reste vi och det var en underbar vacker plats riktig Norrlandsnatur. Där träffade Uno Disponent Löfström, han tyckte vi skulle flytta dit och Uno skulle börja att sy för fabriken. Vi hade då fått en son till 1921, det var vår lille Lasse, Lars-Erik var hans namn men det blev alltid Lasse. Jo då var det flyttning igen, jag ville inte för även där fanns fylla, särskilt stark Pilsner, men min talan var inte hörd.
Vi kom att stanna där tills 1928, vi flyttade dit 1922. Uno blev nykterist efter en hel veckas supande med en Dansör från Norge som bodde i Skånes Fagerhult på somrarna. Så var jag glad och vi köpte egen villa med hjälp av en god vän Axel Hult och vi byggde till en andra våning och villan låg mycket vackert vid en insjö.
Så en dag fick vi veta att Emil och Hildur och sonen hade flyttat till Örkelljunga, bara en station emellan. Så det dröjde inte länge förrän vi hälsade på varandra. Jag tror dom var med eller strax efter Hilmers konfirmation. Så möttes vi ännu en gång. Men dom trivdes inte och Emil hade inte fått något arbete som dom lovat. Så dom flyttade till Uddevalla. Och vi flyttade till Alingsås 1928, no dog 1929.
En sommarlördag under lovet 1933 reste jag med båt från Göteborg genom vår vackra skärgård till Uddevalla. Vi hade alla tre Hilmer, Olle och jag varit i Malmö 1932, vi hade då fortfarande sorg efter Lasse. Sen blev jag sjuk som jag nog har beskrivit förut.
Väl i Uddevalla tänkte jag att jag går väl och ser efter om dom är hemma. Men det var dom inte, så kom en grannfru och sa.....Jo dom är hemma, dom är vid Gustavsberg och badar och jag åkte dit och mycket riktigt där satt dom kära vännerna. Jag fick inte resa hem för jag talade om att Hilmer var i Malmö och Olle på Godtemplarnas sommarstuga, han hade börjat som frisörlärling.
Herman lånade en båt så vi åkte i någon kanal. Så hade vi då träffats ännu en gång och sen var det att återvända hem. Så gick några år, Emil hälsade på som hastigast, han skulle på ett godtemplarmöte.
Så hade Hilmer gift sej 1943 och han och hans fru Maja flyttade till Eksjö. När dom var hemma beslöt vi att hälsa på Emil och Hildur, dom visste inte att vi skulle komma. Hildur var hemma, Emil tillhörde Stadsfullmäktige och var på ett möte men han kom hem strax efter oss. Hildur var då klen så Emil sa...hon lever nästan på medicin. Det var sista gången vi träffade Hildur, hon dog sen. Efter något år skrev Emil till mej och friade åter, vi träffades i Göteborg några timmar men jag var då förlovad med John och vi hade byggt den där lilla sommarstugan. Jag kunde inte bryta med John, det var väl lite kärlek till John. Det var sista gången vi träffades jag och Emil. Han gifte sedan om sej men det var ej så lyckat så jag fick veta vistades långa tider hos Herman, sonen. En dag kom min bror Erik hem och visade mej en tidning där det stod att Emil var död. Så har åren gått och nu är även Herman pensionär. Så får jag en hälsning från honom från Lysinge Herrgård och livet passerade revy. Ja jag är väl ensam kvar, alla ungdomsvännerna och många andra vänner är borta.
Så någon gång blir det väl även min tur att bäddas ner. Jag tror att Herman bor i Ludvika, han har bytat namn och heter idag Herman Aldemark, det visste både Hilmer och Olle.
Olle var hemma igår som jag skrivit med Josefin, hon hade en blomma med sej till gamla Farmor och idag åkte dom till Kanarieöarna där dom varit flera gånger.
Jag är trött och har ont i mina knän och fått ont i ischiasnerven igen, det går bra att sitta men då jag går gör det mycket ont, nätterna är svåra , ja det känns svårt att vara ensam också. Vad en del människor är lyckliga som kan få leva samman i många år.

 

Jag saknar Olof Palme och hans kära brev. Men det finns så mycket annat att skriva om så jag har satt in i Klippboken nu två insändare som handlar om att jag tycker Sjuksköterskorna får för lite betalt och en insändare om mat åt fångarna som får så dyr middagsmat 20 kronor när våra skolbarn får bara middag för något över 4 kronor, jag hoppas att mitt inlägg kan påverka att barnen får bättre och godare och näringsrik mat.

Fredag den 29/1 1988.
Jag sitter och tänker på vad tiden går fort och undrar ibland hur länge skall det dröja ibland önskar jag det var slut när jag inte kan sova utan det värker i knäna och när jag ser hur bra andra pensionärer kan gå och lyckliga dom som här får leva tillsammans. Vi har det mycket bra här på Hagagården, jag tror det var i maj månad jag fick plats här. Ett stort vackert rum med pentry. Det som jag tycker är bra här är Terapin. Efter frukost samlas vi där och syr mycket vackra saker och sy och brodera har ju alltid varit en del av mitt liv. Men jag följer noga med vad som händer i politiken men jag saknar, som vi nog alla gör, Olof Plame. Jag har buntat ihop alla hans brev. Det är nog inte många kvinnor av folket som så har brevväxlat med en Statsminister och jag fortsätter brevväxla med Lisbeth Palme hans hustru. Bland annat skrev Lisbet till mej efter Olofs begravning. ”Du Hilda har fått vänta på brev från mej för jag har med hjälp tackat alla barnen som sjöng vid Olofs begravning, men till dej vill jag skriva själv för du var Olofs käraste brevvän......
Ja det var något så svårt att en Statsminister som ville allas väl skulle bli nedskjuten, man hade svårt att förstå att sådant kunde hända i Sverige och frågan är när blir det mordet uppklarat????

Jag tänker så ofta, mina söner Hilmer och Olle börjar bli till åren...Må Gud kalla hem mej, det skulle vara det svåraste om dom ginge före mej. Hilmer sköter om alla papper och räkningar med mera. Därför och som Mor skulle det vara svårt att mista någon. Ja så går mina tankar hit och dit en fredagskväll.
Och jag säger som Lillemor sa när Olof Palme var här på torget och tackade våran Farmor för allt arbete hon gjort för vi skulle vinna valet. Det var alla insändarna i tidningen Arbetet Väst.
Och om det gäller så vet man aldrig, kanske kan det ännu en gång komma insändare från Hilda Haarala i Alingsås. Vi får väl se sen.
Nu har jag glömt TV:n för mina tankar har gått åt fel håll, men nu slår jag på TV:n. Det var frågan om strejk eller klara av det hela. Det var Blomgren som också kallas Blomman, en lång kille, han var glad att få hälsa på mej för han hade hört talas om mej, allt om mina insändare förstod jag. Nu stänger jag TV:N, det var bara smörja för nu blir det Dallas en amerikansk film.
Nu är det söndagskväll, det har snöat så nu har vi verkligen fått vinter, klockan är åtta och avtalsförhandlingarna pågår.
Det blir mer snö och kallt 6-8 -grader.

Moderaterna förlorar.
Socialdemokraterna framåt, en bra bit.
Folkpartiet framåt lite.

2½ timma kvar tills att Lockouten bryter ut.
Hjärtbyte i Oslo gick bra.

Tisdag 3/2 1988
Läste i tidningen att Märta Åkerman var död. Ringde Elsa i Kvarnabo och får vara med på blommorna, det blir en bukett eller krans. Ja så plockas vi bort. Jag ringde Stig, fick telefonnumret av Elsa.
Tiden går så fort, jag tycker det är inte länge sen Stig var liten. Och därför tränger minnena på och påminner hur hastigt tiden går och snart är det väl min tur.

4 april 1989 dog Hilda 95 år gammal!

 

Ett bildcollage med Farmor Hilda

 

 

.

klart.se








 


 

 

( besöksräknare laddas... )

 

 

(laddar inloggade medlemmar...)

Zoomin.se